Body Art, humor och stil lyfter Olympiaden på Folkoperan

Charlotte Engelkes är allt i ett: koreograf, regissör, dansare, sångerska, performer. Vi har vant oss vid att hon flyger fritt över yrkesbenämningarnas skrankor, och kanske just hennes samlade expertis, orädda avantgardism och humor passar särdeles perfekt för barockoperan Olympiaden. Hon är orädd nog att sprätta upp sömmarna i en hårt korsetterad form för 1700-talets fascination för den grekiska antiken.
Antonio Vivaldi är inte mest känd för sina operor, men han skrev så många att historikerna har tappat räkningen. Det är De fyra årstiderna som hamrat in honom i vår dagliga musik till den grad att inte ens om Våren dyker upp som hissmusik blir vi förvånade. Vivaldi hör till den sena barocken, och lite elakt sägs att hans musik blev omodern redan under slutet av hans liv, 1740-talet. Olympiaden, en av kanske 50 bevarade operor, hade premiär 1734 och är en något trasslig historia om förväxlingar, felriktad kärlek, dock med ett genuint lyckligt slut.
Folkoperan har gjort succé med en lekfull uppsättning där vår tids stressade Olympiad parodieras och ideligen, och anakronistiskt, dyker upp i detta antika spel i barock-tappning. Själva kraschandet mellan antik, barock och nu är den estetiska ramen för en rolig och barock karamell. Men trots all lek – det finns en äkta respekt för kärlek ”på riktigt” och fair play som gör att inte hela detta euforiska bygge kantrar till ytligt spex, utan bevarar en knivsudd allvar.
En orkester i vita togor – ett dussin stråkmusiker under Peter Spisskýs sakkunniga ledning, sångare i fantasifullt låtsas-antika kostymer av Anna Ardelius och ljuvliga sångare som balanserar arior i takt med tre mångkunniga dansare/akrobater. Regin är Engelkes, men koreografin är denna gång Sofia Södergårds och kanske berättartonen för hela den lätt krångliga historien sätts tydligast av Linus Fellbom, som står för scenografi och ljussättning. Det är en ovanligt lycklig symbios, och kanske närvaron av en skicklig dramaturg, Tuvalisa Rangström, ska noteras. Hur regi och koreografi delat på sina gracer förblir en gåta; symbios är nog rätta ordet.
Själva orkestern ska ses som Olympens gudar och tre scenartister myllrar runt huvudpersonerna: Simone Stevens, dansare och luftakrobat, Johannes Tenstam, dansare och magiker, och Sara Östberg Diakité, dansare. Dessa tre dyker upp i alla tänkbara sportgrenar som översatts till något mellan Body Art och dans: skidåkning, löpning, segling, simning och lite till. Briljant är Simone Stevens solo i rep till en aria – sällan har en artist i ett hängande rep kunnat nästan ackompanjera virtuos sång. Så som tonerna svingar sig uppåt, så följer luftakrobatiken.
En barock-opera har inte mycket med realism att göra och erbjuder långa musikaliska passager som ofta spelats ganska statuariskt. Charlotte Engelkes har gjort tvärtom – en stor rörlighet är städse närvarande utan att rörighet uppstår. Också sångarna är plastiska, som counter tenoren Stephen Yeseta i knasig punkfrisyr, även om Ebba Lejonclou, mezzosopran, i rollen som den kärlekskranke Megacle tar priset. En så kallad byxroll, som här översätts till en kroppsstrumpa i muskelknutte-tappning – obetalbart och väl fungerande på en modernt vältränad operasångerska.
Folkoperan kan lägga ännu en pärla i sin skattkista. Och denna gång får vi tacka dansens frigörande kraft för att Vivaldis intensiva musik och barocken blev samtida. OS-guld till Englkes!

Olympiaden spelas på Folkoperan i Stockholm till och med 22 mars

Margareta Sörenson