Det avslutande luftburna famntaget

Det är ett pas de deux som får publiken att tappa andan, ett famntag som får ögonen att tåras. I slutscenen av Le Parc, (Parken) sträcker sig Dorothée Gilbert upp på tå och trycker sina läppar mot Guillaume Diops samtidigt som hon klamrar sig fast om hans hals. Han lutar sig långsamt bakåt, utan att röra henne med händerna, medans hennes kropp nästan sträcker sig horisontellt. Förenade i detta lycksaliga ögonblick, kastar sig kärleksparet ut i en luftburen cetrifugal kram där deras siluetter virvlar i lättsam yrsel av både styrka och lätthet i en balett av dans och begär.
Le Parc som skapades av Angelin Preljocaj 1994 för Parisoperans balett utspelar sig i en fransk park. Thierry Leprousts scenografi och Hervé Pierres kostymer återskapar den raffinerade atmosfären av galanta fester i en koreografi som blandar hovlivets gestik med ett modernare koreografiskt språk, där varje gest återspeglar känsloutvecklingen. Historien utspelar sig i aristokratiskt 1700-tal mellan en libertin och lite mer romantiskt lagd och är inspirerad av Carte du Tendre (Känslornas kartbild) av Mademoiselle de Scudéry. 1600-talskartan från romanen Clélie, histoire romaine, som beskriver kärlekens stadier, där baletten följer begärets väg, från de första beröringarna fram till erövringen, den totala kapitulationen som kulminerar i den avslutande omfamningen.
Inför den roade anblicken av fyra mystiska trädgårdsmästare, som inleder var och en av de tre akterna, jagar karaktärerna varandra, nuddas, viker undan och spanar in varandra under hovbaler och lekar som kurragömma och stolsleken. Som i en dröm blir parken en metafor för romantiska relationer, där amorösa relationer omsorgsfullt kultiveras. I andra akten övergår leken i mer direkt allvar och spänning. Kropparna dras till varandra, leken blir istället till kärlek. Duon bestående av Gilbert-Diop förkroppsligar det hela med en speciell intensitet: hon gör stolt och elegant motstånd, han, ihärdig och beslutsam, upprepar sina försök till närhet. Varje blick, varje gest står för denna subtila kamp mellan begär och motstånd.
I sista akten råder natt på scenen: Gilbert, i en enkel vit skjorta, med håret utsläppt på ett sätt som ramar in hennes ansikte, hon ger sig helt och hållet hän sin partner. Till Adadgiot ur Mozarts pianokonsert nr 23, och blir den avslutande omfamningen till ett förtrollande lyft. Svept iväg som i en vindil öppnar Diop famnen och armarna likt vingar och gör omfamningen till horisontellt luftburen. Publiken är helt hänförd, mer än trettio år efter baletten skapats väcker den fortfarande ett starkt gensvar.
Apoteosen i Le Parc har blivit till ett ikoniskt ögonblick, bortom balettvärlden: 2011 förevigades det i Air France’s kampanj ”L’Envol”, och förvandlade denna omfamning till en ikonisk bild och förvandlade den till en del av de mest berömda i världsrepertoaren.

Simona Gouchan