Annorlunda väsen tar ton

Sång och ljud av röster är en tydlig del av koreografin i både Emilie Gregersens sensuelle soloperformance High Tide och Olivia Rivières och Lisen Pousettes sinnliga duo Spiritus. Två föreställningar man begge har kunnat se här i början av mars i respektive Blackboxen och Hallen i Dansehallerne.
Genom både rörelse och röster fokuserar danske Emilie Gregersen på begärets karaktär i sin nya kreation High Tide, vars titel syftar på havets cykliska rörelser och energi. Vi upplever vibrerande ljud och resonanser i såväl Karis Zidores elektronmusik som i Emilie Gregersens sång. Vi ser både flow och motstånd i dansen, son inleds lugnt och stilla.
Det finns fina rörelsekvaliteter precis då sensualiteten intensifieras med både vaggande höfter i de långa volangklädda byxorna och graciösa händer och armar iförda långa glitterhandskar. Det råder hela tiden intimitet i den täta publikkontakten, och publiken sitter bänkad runtom på scengolvet.
Vi hör hur Emilie Gregersens blackmetal-tränade stämma på ett intressant vis utvecklar sig från stillsam sång till klagande ljud som präglas av gråt, skrik, growlande och så kallad split voice, innan hon djuriskt kravlar omkring likt en blandning av lejoninna och rocksångare medan hon utstöter djupa urljud.
Det känns som att vara mitt under full storm, när energin ökar i både dansen, musiken och de svängande lamporna över scenen. Men allt faller till slut på plats igen med stillsam sång och mörker i beredskap för en ny början.
Der sker en fin dynamisk utveckling i High Tide, och Emilie Gregersens sätt att använda sig av rösten i det nya solot är ett fint och effektfullt komplement till hennes för övrigt starka framtoning.
Den svenska koreograf- och dansduon Lisen Pousette och Olivia Rivière har redan tidigare i Ever losing (2019) och Dunkel (2022) visat koreografi som både består av rörelse och stämmor. Det gör de också i Spiritus från 2024, där deras kroppsrörelser och stämmor är tätt och organiskt förbundna. Man känner verkligen hur kroppens rörelser ger rösten energi.
I Dansehallernes stora rum, Hallen, sitter publiken på golvet på Anna Moderatos djuraktiga plyschmattor som ligger runtomkring likt ögrupper. Här kan de två dans- och röstkonstnärerna röra sig runt mellan människor i publiken.
Den sinnliga föreställningen bjuder på allt från ganska svaga stämmoljud till visslingar och vibrerande, morrande ljud till våldsamt djuriskt guttural growling.
Vi ser dansarna med ving-armar likt fågelungar där de både sitter, kravler, står och går rundt tillsammans i rummet. Som djur eller väsen utan språk möts de och bara andas på varandra. Samtidigt som Kristian Alexanders elektroniska musik ibland låter som ett eko av dansarnas röster, upplever vi också att de båda dansarna såväl imiterer och hittar samklang med varandra.
Dramaturgiskt skulle föreställningen kunnat ha varit skarpare. Men ”Spiritus” har inte minst sin stora styrka i att kunna skärpa förmågan att lyssna, som ju dessvärre har så hårde vilkår i dag. Det är modigt, at duon vågar använda rösten i all sin mångfald och sina dynamiska ytterligheter.

High Tide: Koreografi och performance: Emilie Gregersen. Komposition och ljuddesign: Karis Zidore. Lysdesign: Veslemøy Rustad Holseter. Kostumedesign: Alectra Rothschild / Masculina. Dramaturgi: Lydia Östberg Diakité. Plats: Blackboxen i Dansehallerne, Köpenhamn.

Spiritus: Koreografi, performance och kostumer: Olivia Rivière och Lisen Pousette, Musik och ljuddesign: Kristian Alexander. Scenografi: Anna Moderato. Dramaturgi: Ida Larsen. Ljus: Olivia Rivière och Lisen Pousette i samarbejde med Erik Molberg Hansen. Plats: Hallen i Dansehallerne, Köpenhamn.

Vibeke Wern