Experiment i behov av vidareutveckling

Det råder ett missförhållande mellan Det Kongelige Teaters projekt Koreoramas pedagogiska syfte och löftet om talang och innovation. Av de tre medverkande koreograferna är det bara den italienska koreografen Lorenzo di Loreto som har något på hjärtat.
Den Kongelige Ballets Koreorama-koncept ges under mars månad i sin tredje och hittills svagaste utgåva. Problemet är fortsatt växthusprojektets grundläggande missförhållande i att vilja presentera debuterande koreografer i en professionel kontext och för en betalande publik på Gamle Scene: Det var också här, Alexei Ratmanskyj i november månad skapade sitt moderna mästerverk The Art of the Fugue. I näste vecka ges här romantikens mästerverk Giselle från 1842. Samma liga befinner sig naturligtvis förstagångskoreograferna inte i.
En flytt till Operans intima scen, Takkelloftet, skulle ge Koreorama en mer proportionerlig ram i förhållande till den faktiska nivån och skapa en mer realistisk förväntan, precis som att även antagningskriterierna borde vara mer kvalificerade. Koreoramas löfte att fungera som en plattform för nya röster och verk som pekar framåt kräver skarpare kurering.
Aftonens filmade introduktioner, där koreograferna och dansarna sympatiskt berättar om sina tankar och erfarenheter av arbetet, fungerade däremot föredömligt i sitt pedagogiska syfte i förhållande till nyfikna och engagerade åskådare.
I sin koreografi Might for Right arbetar amerikanska Emerson Moose kompositoriskt disciplinerat med en blanding av moderna, konventionellt klassiska och arkaiska former, som – precis som han i sitt överraskande och intressanta val av musik, Vaughan Williams Job (1931), och väl valda Camelot – bjuder på en glimt av den numera helt bortglömda experimenterande och teatraliska brittiska balettstilen som var post-Ballets Russes och dansades under i mellankrigstiden.
Mooses grundtanke – att se Guineveres snedsprång som ett uppror mot patriarkatet – är inte övertygande gestaltat, men MacLeans Hopper är påtagligt underhållande, och under en kort stund lika gripande tragisk som Arthur; bilden av den falnande maskulina ordningen i jämförelse med Birgitta Lawrences Guinevere, vars fysiska uttryck har spännvidd från det lyriska till det pugilistiska
Mötet mellan kvinna och man är det motsatta i italienska Lorenzo di Loretos uppriktiga kortballet You, Luciform till bristningsgränsen fylld av ensamhet, längtan och begär.
Jakob Bo Nystrups ljuddesign är ett musikcollage av Bach, Hidden Orchestra och Hania Rani med låg puls fågelkvitter och en klagande cello. Den vardagliga scenen är filmisk eller kanske snarare fotografisk: di Loreto nämner den amerikanska konstnären Gregory Crewdsons iscensatta fotokonst som en inspirationskälla, och precis som hos Crewdson verkar You, Luciform också inrymma en David Lynchsk spänning.
Ett djupt mörker kring en länstol och en lampa på fot skapar en känsla av både isolering och koncentration, där ljusdesignern Thomas Bek både använder sig av blåa toner och mättat varma för att åskådliggöra de stämningar och psykologiska lager som Lania Atkins och Jimmy Coleman representerar i form av ett explosivt och kontrolleret kroppsspråk. Koreografin är estetiskt läcker och använder sig unikt i sitt uttryck som det enda verket under aftonen av tåspetsteknik som omspänner allt från perfektionism till en kropp i yttersta anspänning som i ett klimax eller en intensiv fysisk upplevelse av njutning eller av smärta.
Di Loreto har tidigare skapat filmen Vividream och 2024 den rörande existentiella och andligt sökande baletten, Don’t be Scared, till Koreorama nr. 01. Bägge verken hade samma poetiska, melankoliska och nästan drömlika kvaliteter. Lorenzo di Loreto har – utöver mer erfarenheter och talanger – även något på hjärtat. I sin introduktion talar han om sin syn på kroppen som en lysande lekamen, om en människas ljus. Och det är just det, vi kommer att få se.
Det utgör en tankeväckande kontrast till aftonens sista verk, Ei Blot Til Lyst, där den svenska koreografen Linn Fletcher som bärande idé uppehåller sig vid Gamle scenes dimensioner och dess tekniska faciliteter. Som den huvudsakliga idén i sitt halvtimmeslänga verk låter hon en vridprojekjtor kasta en skärande stark ljuskägla genom rummet och i ögonen på publiken, ett rent bländverk.

Spelas på Det Kongelige Teaters Gamle Scene till och med 21 mars.

Alexander Meinertz