Maktspel, parförhållanden och surrealistiska bilder

Den Kongelige Ballets koreografiska talangutvecklingsprojekt, Koreorama, presenterar nu sitt tredje program på Gamle Scene med tre helt nya verk. Den här gången är det koreografier av amerikanska Emerson Moose, som är kårdansare i Den Kongelige Ballet, och italienska Lorenzon Di Loreto, som är före detta kårdansare i kompaniet och även medverkade i Koreorama nr. 01 under våren 2024.
Som nytt och mycket intressant inslag presenterar Koreorama nr. 03 även en koreograf från den moderna dansvärlden. Nämligen svenska Linn Fletcher, som bland annat är känd som dansare i Uppercut Danseteater och i flera av Betty Nansen Teatrets tvär-estetiska föreställningar. Precis som i de två tidigare Koreorama-programmen är det stor spännvid på stilarterna i det nya programmet, som inrymmer såväl som humor, som drama, poesi, uppfinningsrikedom och surrealism.
Det är också så som i tidigare Koreorama-program att alla tre verk mycket informativt och sympatiskt inledningsvis får några ord på vägen i form av svart-vita filminslag med koreograferna och några av dansarna.
Emerson Moose inleder med trion Might for Right, som är inspirerad av legenden om Kung Arthur och idén om ”den starkes rätt”, som titeln antyder. Med den nuvarande situationen i världen kretsar verket, precis som så många andra i dessa tider så talande gör om maktspel.
Med tydliga och heroiska rörelser och skojig mimik tecknar MacLean Hopper ett humoristiskt porträtt av den idealistiska och optimistiske Kong Arthur, och inför honom visar Dronning Guinevere och Sir Lancelot inledningsvis mycket respekt. Men den handlingskraftiga Dronning Guinevere alias den expressiva Birgitta Lawrence i mjuka skor inleder en affär med den lite osäkre Sir Lancelot gestaltad av den mycket skicklige dansaren Georgi Kapitanski. Vi får se dem i en fint koreograferad duo med höga lyft.
Det råder en fin musikalitet i rörelserna till Vaughan Williams musik i den väl utvalda trio, där kungen förblir i sin utopiska drömvärld, medan drottningen söker sig nya vägar. Nadia Nabil har på ett suveränt vis ifört de tre skickliga dansarna kulörta kostymer med inspiration från medeltiden.
Lorenzo Di Loreto (som när han dansade i Den Kongelige Ballet kallade sig Matteo Di Loreto) har blivit en erfaren koreograf, vilket ger sig till känna i hans nya och mycket lyckade duo You, Luciform med Lania Atkins och Jimmy Coleman.
I ett vardagsrum med länstol och golvlampa får vi vara med om ett spänningsfyllt förhållande mellan en man och en kvinna, vars förhållande bara går i cirklar, samtidigt som länstolen snurrar runt på stället på ett surrealistiskt vis. De musikaliska rörelserna och raffinerade stegen till Peter Gregsons välkomponerade musik i Bach-stil är mycket komplicerade. Lania Atkins visar både styrka och härlig utstrålning i sin fina och skickliga tåspetsdans.
Hela tiden växlar dem emellan kärlek och konflikt. Uppfinningsrikt balanserar Jimmy Coleman medan han ligger på rygg med benen rakt upp i luften sin partner på sina fotsulor. Eller så står han upp och svingar henne runt, på ett sätt som är vanligt i konståkning.
Precis som i Lorenzo Di Loretos Don’t be scared på Koreorama nr. 01 inkluderas i ackompanjemanget till You, Luciform en text av Oriah Mountain Dreamer. Den här gången dikten The Dance, som fint harmonierar med stämningen i Lorenzo Di Loretos framför allt neoklassiska koreografi.
Linn Fletcher visar i sin koreografi Ei blot til lyst, som utgör andra akten av programmet, en skicklig förmåga för att regisera och kreera fascinerande scenerier. Titeln är hämtad från devisen ovanför scenen på Gamle Scene. Men orden har fått Linn Fletcher att ställa sig frågan, ”varför får vi inte bara ha kul?”, samtidigt som hon också har haft lust att utmana balettens perfektionism.
Själv säger Linn Fletcher, att hon har inspirerats av dadaismen. Tankarna går också vid flera tillfällen till dadaismens idéer om nonsens och livet som ett absurt skämt. Särskilt tänker jag på dadaismens pionjär Marcel Duchamp och hans ready-mades, när det ett flertal gånger är cyklar med på scenen.
Men ännu starkare associationer får jag till den surrealistiska konstnären René Magritte. Precis som hos Magritte är hattar och paraplyer typisk rekvisita i Linn Fletchers koreografi, där alla fem dansare (Blanche Charlot, Agnes Rosendahl, Joseph Aumeer, Ludwig af Rosenborg och Marcus Steenberg) är likartat iförda i tåspetsskor, långa svarta klänningar, svarta jackor och raffinerade svarta hattar med LED-ljus i. Precis som Magritte arbetar även Linn Fletcher effektfullt med kontraster, mellan bland annat ljus och mörker och varierande längd på dansarna.
På ett lustigt vis kan dansarna få sina hattar att vibrera på huvudet, och paraplyerna används såväl utfällda som stängda och ut- och -invända. Kropparna liknar tvådimensionella siluetter, när dansarna går, glider eller trippar iväg över scenen både framlänges och baklänges och omväxlande på tå, halvtå eller med hela fotsulan i golvet.
Plötsligt blir allt helt galet. Avmätta skridande steg och kontrollerade rörelser ersätts av allt från vilda hopp, stora språng och piruetter till operasång, can-can-steg och hatt-trick. En härligt lössläppt frihet brer ut sig i det både modiga, vilda och vackra verket där Thomas Bek Jensens fina ljusdesign utgör en viktig medspelare.
”I kvällens verk är tradition inte något att luta sig mot, men något man arbetar aktivt både i och med” säger Koreoramas konstnärliga ledare, Alexander Stæger, i det tryckta program. Det var just vad vi fick uppleva under denna fina och varierade föreställning Koreorama nr. 03, där det vreds och vändes rejält på traditionen.

Koreorama nr. 03 spelas till och med den 21 mars.

Vibeke Wern