Filosofiskt, sensoriskt tillstånd för strävan efter perfektion

Wayne McGregor är högvilt på den internationella danskartan. En fjäder i hatten för Dansens Hus att hans Deepstaria gästar Stockholm! Han är en auktoritet, rentav, som växlar mellan att kalla sig dance-artist och body-artist. Han närmar sig den dansande kroppen undersökande, teknologiskt – fysiskt. Med dansare inlindade i elektroder kartläggs rörelserna noga och är en del av det koreografiska bygget.
Men det gör också dansaren till en liten maskinmänniska, en rörlig modell. Som i det verk som senast senast dansades av Kungliga Baletten, Infra, där filmade människor vandrade i en aldrig sinande ström över scenen på ett plan ovanför dansarna. Själva koreografin av dansarna var just också fixerad till dansarnas rörlighet, och, som jag ser det, uttryckslös. Kanske är det också avsikten med McGregors undersökande dans: han vill bokstavligen se vad den mänskliga kroppen kan utföra. Med skickliga dansare blir det ett äventyr så till vida att man kan beundra deras kapacitet, iaktta olika positioner och konstellationer: solon, duon, trios. Men frånvaron av personligt uttryck, poesi, fantasi, associationer är så påtaglig att – i alla fall – jag måste anstränga mig för att vara uppmärksam. I fallet med Infra finns de gående vardagsmänniskornas flöde ovanför dansarna – en associationskedja, kanske, av mänskliga kroppar i vardagsläge och i extrem-dans: mycket krävande, höga lyft, superhöga benlyft, sylvassa tåspetsar. Men också konventionellt i man-kvinna-par, han lyfter och håller, hon flyger och far.
I Deepstaria, som gästade Dansens Hus i februari, finns ingen utanför-liggande referens som filmen i Infra. I stället lever verket i ett bad av raffinerad ljusdesign, det är en ljus-show! Vatten som flödar, duschar och rinner består bara av ljusstrålar, och i viss mån ger det en känsla av att befinna sig under vatten, där jättemaneten deepstaria lever. Verket är producerat av Wayne McGregor Company och den speciella ljustekniken skapas med Vantablack Vision®-teknik, som kan förmedla ”ett outgrundligt mörker”, mot vilket ljusstrålarnas kreativitet blir slående.
Dansarna är, kanske avsiktligt, ojämna, olika och långt ifrån den unisona perfektion i rörelser som präglar ett operakompani, som Kungliga Baletten. McGregor vill frammana ett filosofiskt, sensoriskt tillstånd – och, ja, det lyckas när det gäller scenen, dess mörker och ljus, dess nästan-havs-känsla. Men dansen? Det olycksaliga ordet ”torrsim”, dyker upp ur det fantastiska scenrummet.

Margareta Sörenson