Regioner vill rädda dansen när staten sviker
Att det arrangeras något som kallas Danspolitiskt toppmöte och använda ett språk som annars tillhör storpolitiken, tyder på en hög grad av angelägenhet. Detta möte ägde rum den 28 januari på Dansens Hus i Stockholm. Syftet med mötet sammankallat av Regionsamverkan Sydsverige och Kultur i Norr var att inför politikerna synliggöra den regionala dansutveckling som faktiskt sker och hur man kan komma vidare. Det var en sluten sammankomst där endast utvalda administrativa nyckelpersoner inom dansfältet var inbjudna att delta. Danstidningen fick dock vara med som iakttagare.
Av Rickard Borgström
Informationen inför det danspolitiska toppmötet på Dansens Hus var knapphändig, ett sådant möte sker inte varje dag. Det väckte nyfikenhet.
Initiativet var både välkommet, och oväntat: att ta tag i dansfrågan och sätta den på den nationella kulturpolitiska agendan och dessutom göra det på nationalscenen för dans. Syftet var att höja kunskapen om den professionella dansens villkor runt om i landet, synliggöra den regionala utveckling som faktiskt skett och sker, och diskutera vad nästa steg kan vara.
Att toppmötet låg i anslutning till kommun- och regiondagarna märktes i rummet. Det var välbesökt av regionalpolitiker, och några riksdagsledamöter från kulturutskottet deltog. Mötet var tydligt riktat till politiken, och från dansfältet fanns ett begränsat antal inbjudna nyckelaktörer – främst via organisationer och institutioner.
I rummet fanns Danscentrum och dess regionala grenar, statliga myndigheter, delar av det institutionella fältet, samt fackliga- och intresseorganisationer. Utöver dessa hade jag gärna sett att fler konstnärer ur fältet kunnat delta för att bredda både samtalet och mobiliseringen kring frågorna.
MÖTEN MELLAN FÖRETRÄDARE
Den här typen av sammankomst är förstås en del av kulturpolitikens arbetsform: företrädare möter företrädare. Men det är en form som tenderar att förenkla.
När man nämner ordet branschen vid sådana här tillfällen är det lätt att fältet framstår som något enhetligt och entydigt. Dansfältet är idag mångfacetterat och rymmer många roller; koreografer, dansare, producenter, dramaturger, curatorer, arrangörer, institutioner osv, med villkor som skiljer sig markant. Detsamma gäller konstnärliga strategier och prioriteringar, och hur man tolkar och arbetar mot regionala och nationella kulturpolitiska mål.
KROPPSTEKNISKT HANTVERK
Detta märktes också i hur konstformen ibland beskrevs. Av strategiska skäl, och med en pedagogisk poäng, formulerades dansen ofta som scenorienterad och kroppsteknisk: ett hantverk som passar in i en struktur av nationella och regionala spelplatser. Det är begripligt, men snävt.
Samtidsdans och koreografisk praktik rör sig över större områden, mellan discipliner, platser och varierande arbetsprocesser, inte bara från studio till scen och turné.
När den bredden inte synliggörs blir det svårare att formulera politiska svar som faktiskt möter behoven i det fria fältet, exempelvis i så grundläggande skillnader i behov som mellan dansare och koreografer, men också vad gäller möjligheterna att verka i olika delar av landet.
BEVIS PÅ DANSENS VÄRDE
I samma pedagogiska register lyftes dansens värde genom det som är politiskt gångbart: hälsoeffekter, social samhörighet, ibland också ekonomiska resonemang, exempelvis när konsten kopplas till stadsutveckling.
Det är lätt att förstå varför. I mötet med politiken behöver man ofta tala ett språk som får fäste. Samtidigt finns en risk att dansen, i sin strävan att bli begriplig, reduceras till ett instrument för andra mål. Att nyttan blir måttet på dess värde. Men dans och koreografi rymmer mer än så. En större närvaro av konstnärliga utövare från dansfältet skulle kanske kunna nyansera detta och belysa konstformens inneboende egenvärde genom att förmedla en inblick i skilda konstnärskaps verksamheter.
TRETTIO ÅR AV DANSPOLITIK
Ett klargörande bidrag var den historiska tillbakablick som Konstnärsnämndens direktör Mika Romanus presenterade.
Bland annat bjöd den på en periodisering av det danspolitiska områdets etablering och utveckling. Det blev en påminnelse om vilket ungt politikområde dansen är och hur viktigt det har varit att särskilja danskonsten från teatern.
Dansen sökte sin egen identitet, värnade sina traditioner och sin konstnärliga utveckling – men också sin plats i det offentliga samtalet. En framgångsfaktor under den expansiva 30-årsperioden har varit samverkan och tät dialog mellan dansfältets aktörer, myndigheter och olika politiska nivåer. Det är så man har kunnat kraftsamla kring danskonsten, i frågor om spridning, infrastruktur och villkor.
DANSENS RUM & VILLKOR
I den här historien blir det också tydligt att koreografen bär ett stort ansvar för utvecklingen.
Inte bara genom att skapa och producera verk för olika publiker i hela landet, utan också genom att etablera plattformar: produktions- och presentationsplatser som noder i regionala- och nationella nätverk.
Under perioden från cirka 2015 och framåt har mycket av statliga satsningarna också handlat om att stärka dessa. Det är viktigt och rimligt. Men det lämnar också en fråga obesvarad: vad händer med den enskilda koreografens långsiktiga villkor?
Dansalliansen lyfts, med rätta, som en bärande reform. Ändå hamnar koreografens möjlighet att utveckla sitt konstnärskap över tid i skymundan. Om vi vill att den dynamik och förnyelse som byggts upp inte ska bromsas, behövs också fria medel som stärker konstnärlig utveckling och produktion för koreografen, inte bara strukturerna runt omkring.
DANSSAMVERKAN SYD
De regionala satsningar som presenterades visade på en tydlig vilja att utveckla dansfältet. Särskilt intressant var den interregionala modellen Danssamverkan Syd.
Där presenterades en handlingsplan för att stärka regionernas dans- och scenkonstinstitutioner genom samverkan, och samtidigt skapa bättre möjligheter för fria danskonstnärer att verka, bland annat genom nätverk som Dansbygd Syd. Uppdraget är tydligt, att forma ramar för att förbättra arbetsvillkor och arbetsmöjligheter för det fria fältets koreografer och fördjupa samarbetet med de regionala institutionerna.
VAR FINNS DIALOGEN?
Det är bra att politiken sätter ramar som gör att deras institutioner inte bara talar om det fria fältet, utan att de faktiskt behöver etablera långsiktiga relationer, skapa nya format och produktionsmöjligheter för regionens koreografer.
Men för att det ska fungera krävs metoder för dialog och utväxling som förmår möta koreografernas varierade praktiker, sammanhang och publiker. Annars riskerar modellen att bli mer av ett transaktionellt utbyte, likt pitchar i entreprenörsanda, som varken gynnar konstnärligt mod eller långsiktig kvalitetsutveckling.
Lyckas man däremot bygga en flexibel och inkluderande modell ger den inte bara fler platser att verka på, fler publik möten och fler turnéslingor, men även en robust infrastruktur för konstnärlig förnyelse. Då kan det vara en modell som andra regioner kan låta sig inspireras av. Det blir därför spännande att framöver ta del av hur koreograferna själva, liksom institutionerna, upplever att modellen fungerar.
MÖLNDALS PRODUKTIONSHUS
Mölndals kommun presenterade satsningen 1024 – ett regionalt produktionshus för dans, med planerad inflytt 2028 som de genomför i samarbete med Västra Götalandsregionen.
Satsningen har ett starkt symbolvärde, då huset signalerar en prioritering och långsiktighet. Det blir intressant att ta del av deras finansierings- och organisationsmodell när huset står klart. Detta blir avgörande för huruvida det blir en plats där regionens danskonstnärer faktiskt kan utveckla och producera, då huset i sig själv inte kan ersätta tid, konstnärliga resurser och fria produktionsmedel.
DANS- ELLER BYGGJOBB?
I Mika Romanus historiska genomgång påmindes jag också om en äldre diskussion: att inte alltid bygga nytt, utan ta i bruk de lokaler som redan finns – kulturhus, Folkets hus, hembygdsgårdar och andra samlingslokaler.
Frågan är lika relevant i dag. Vilka organisations- och samverkansmodeller kan utvecklas med befintliga spel- och produktionsplatser, så att resurser i större utsträckning kan gå till produktion och konstnärlig utveckling istället för dyra nybyggen och drift?
DANS PRIORITERAT I NORR
I Norr tecknades en delvis annan karta, med ett kulturpolitiskt positionspapper och prioriteringar som bland annat lyfter fram urfolket samerna, kulturella och kreativa branscher och arrangörsfrämjande åtgärder.
Även här presenterades initiativ och aktörer. Det som blev tydligt var att regionerna i norr prioriterar dansproduktion vid deras regionala institutioner, och arbetar för att förbättra strukturen i arrangörsled, nätverk och tillgänglighet – alltså det som gör att publiken faktiskt kan möta dansen.
ESTETISKA FÖLJDER
Det var upplyftande att ta del av regionernas engagemang och resultat. Det råder inga tvivel om att man vill satsa på dansen. Samtidigt blev statens frånvaro påtaglig.
Utrymmet för prioriterade satsningar inom kultursamverkansmodellen har krympt, regionala utvecklingsmedel har pausats, och på nationell nivå märks ett växande tryck när projektbidrag minskar och verksamhetsbidrag står still.
Regionerna kan inte kompensera för detta över tid, de behöver statlig uppbackning om utvecklingen ska hålla. Det ekonomiska läget har dessutom en nedkylande effekt på den estetiska utvecklingen. De danspolitiska ramarna och bidragsmodellerna påverkar vilka konstnärliga val som blir möjliga, och vilka som blir för dyra, för osäkra eller för tidskrävande för koreografer och arrangörer. Utrymmet för risktagande krymper och repertoarerna tenderar att bli försiktigare.
GOTT INITIATIV
Samtidigt var det glädjande att se hur regionalpolitiker inte står med armarna i kors och väntar på att staten ska komma på banan. Man prövar samverkansmodeller, ser över hur befintliga medel kan användas smartare och letar nya vägar, som europeiska finansieringsspår. Den viljan att testa och anpassa modeller i dialog med fältet är eftersträvansvärd, speciellt i kristider som dessa.
Toppmötet inspirerade genom att regionerna visar att danspolitiken kan vara mer än förvaltning, och att den kan vara i utveckling. Budskapet uppåt var tydligt, regionerna drar ett tung lass för dansutvecklingen i Sverige och det är hög tid att rikspolitiken tar grepp om frågan, gärna i samverkan. Om och hur rikspolitiken svarar, i en fortsatt Tidöregering eller under en kommande socialdemokratiskt ledd regering, blir något att följa noga.
