Dödsdans med grotesk humor

Vilken god idé att erbjuda in den visionära chilenske teaterregissören Marco Layera att göra en föreställning för Dansk Danseteater. På initiativ av Dansk Danseteaters konstnärliga ledare Marina Mascarell och Betty Nansen Teatrets fruktbara projekt Betty Udvikler (Betty utvecklar) har Marco Layera nu för första gången iscensatt ett verk i Danmark. Resultatet är den underbara, groteska och absurda dansteaterföreställningen Before the End, som på ett sublimt sätt skildrar den kroppsliga känslan av att vara på randen av en kollaps.
”En dystopisk karneval, en absurd undergångskomedi, ett SOS från en mardröm du inte lyckas vakna upp från,” står det mycket drabbade i pressmeddelandet om det apokalyptiske verket på Betty Nansen Teatrets Edison-scen. Det är imponerande, hur de 11 mycket skickliga dansarna, som ger associationer till både marionetter och tecknade serier lyckas gestalta kroppar i konstant spänning och alarmberedskab i en kamp mellan liv och död.
Den norska scenografen Fredrik Floen har inrett ett rött scenrum med stora draperade gardiner, ett par ljuskronor och en mängd stolar, som ger associationer till en väntsal. En association som underbyggs, när dansarna vid ett tillfälle den ena efter den andra drar ett nummer från en nummerautomat, som om det vore ett könummer till döden.
Precis som i Bobbi Jenes föreställning Waiting Places (2024) på Edison-scenen, där vi även kikade in på en väntsal, finns det ett fönster längst bak i rummet som ett membran mellan ett inre och ett yttre universum. Behändigt kan dansarna i Before the End kravla ut och in genom fönstret, och mycket humoristiskt har vi genom fönstret utsikt mot Köpenhamns ikoniske förbränningsanläggning CopenHill, som skickar upp rök ur skorstenen längst bak på scenen.
Genialt har Fredrik Floen ifört dansarna i svart-vit-gula karnevalsaktiga skelettkostymer, som är ytterst effektfulla. Inte minst när dansarna, i likhet med i verk av koreografen Sharon Eyal, ofta rör sig på halv tå. För det ser ut som om skeletten befinner sig uppe på tåspetsarna.
Det råder skräck, skrik, chokerande och överraskande inslag, och dansarnas mimik och grimascher är häpnadsväckande. Bland annat när alla helt plötsligt tappar tänderna som trillar ut ur munnarna likt en mardröm om förlust av kontroll inför den förestående döden.
Det råder en fantastisk gruppdynamik, när alla på en och samma gång nervöst och nyfiket hoppar eller trippar iväg eller rör sig synkront med intensiva ryck i kroppen till maskinella rytmer. Det blir komiskt när dansarna nere på golvet transformerar sig till bräkande får i flock. Hela tiden är koreografin mycket konsekvent och väl genomförd i uttrycket och gesternas rörelsekvaliteter i såväl knasiga som rytmiska rörelser.
Kompositören Damien Bazin har inte bara skapat dansant pulserande musik, men även ett härligt bildrikt ljuduniversum med massor av naturljud som från kvittrande fåglar eller taktfasta metronomljud, som betonar tidens gång.
Det finns både en glimt av ömhet och demoni när ett par i tät duo dansar på liv och död. Men när det mardrömsaktiga rummet mot slutet delvis bryts ner, och när dansarna tar sig ut ur skelettkostymerna, försvinner både ångest och panik. Tre vita monster med klövar och stora tänder glider in i rummet med trippande gång under sina fotsida kostymer, så att det kan associeras med Balanchines Nötknäckarens skridande änglar.
Kanske är det nu döden som sker, eller en övergång till något nytt. I alla fall har man fått följa med på en timslång fantastisk resa med de 11 dansarna i Before the End. Otvivelaktigt dyker orden Memento mori – glöm inte din dödlighet, upp.

Spelas på Edison-scenen, Betty Nansen Teatret till och med 11. marts. och på på Bellevue Teatret 18-22 september.

Vibeke Wern