Livfull streetdans mot isande mörker

Scenkonsten är alltid på jakt efter ny publik. I klartext handlar det om att locka yngre generationer till salongerna. Hos danskonsten finns ett tydligt intresse för stilar som intresserar de unga – och som de själva rent av utövar. Det är där dansen får energi och utvecklas. Därför ser vi många koreografer hämta inspiration från hiphop och streetdans. Allt fler koreografer med egen bakgrund i genren bereds också plats på scenerna, även hos de stora institutionerna. För vårens program har Göteborgsoperan engagerat ett riktigt ess; Londonbaserade Botis Seva, som har fått stora scenen till förfogande för We made a mess.
Verket är den andra, och dominerande, delen i danskvällen Past the point, som börjar med Marcos Moraus Cold song. Den övergripande titeln ger också en fingervisning om vad som väntar, kompaniets konstnärliga ledare Katrín Hall talar om djärva perspektiv och vidgade gränser för dans.
I Cold song går det så långt att det blir obegripligt. Marcos Morau har även tidigare skapat verk för Göteborgsoperan, senast Rothko Chapel 2017. Där behövde jag programbladet som vägvisare för koreografens intentioner. Här hjälper inte det. Cold song utgår från Henry Purcells barockaria med samma namn. Ben Meerwein och Alex Röser Vatiché har gjort en modern version av den pumpande klagosången, som med mullrande hög volym omger de åtta svartklädda dansarna. De dyker upp på, ur och runt ett podium med lådor och fack. Rörelserna är extremt utfläkta, på alla ledder. Ovanför svävar ett ljustak, en form av glastak visar det sig när det sätter stopp för dansarnas uppåtsträvande. Det är den ena tydliga riktningen, den andra är ett nedtryckt hukande.
Morau säger sig vilja skildra en lek med teatern, men jag ser bara mörker, maktkamp och våld i den allmänna rörelseröran. När makten väl har erövrats – eller den tänkta leken toppar – i form av en kungakrona, har den ensamme dansaren ingenting att säga. En dyster bild av teatern.
Efter paus fyller Botis Seva scenen med We made a mess, en livshistoria, berättad ur det uppväxande barnets perspektiv med ett antal scener med frågor och förmaningar som struktur. Skolgården hör till inspirationskällorna och det sprittande myllret av de 17 dansarna i rosa kostymer med extra flax är det främsta intrycket. Men massan ställs oftast mot en ensam individ.
För Seva hör textinslagen till koreografin. Så kommer han också från hiphopvärlden, där rap är en självklar del. Som alltid brister hörbarheten, jag uppfattar bara enstaka ord och uttryck i allt rösterna säger, men för en gångs skull stör det mig inte. Rösterna lägger till känsla i uttrycket.
Dansen är kraftfull, som vanligt svarar kompaniet upp mot alla utmaningarna, även den fascinerande rörelsen där de på huk springer runt. Den såg vi redan i Botis Sevas BLKDOG som gästade Göteborgsoperans egen dansfestival i somras. Kanske är det hans signum, i alla fall ett exempel på de fysiska krav hans koreografi ställer.
Varje scen präglas av vild, utlevande dans där hiphop möter det samtida moderna, men med imponerande variationer. Ibland dyker poser och formationer från den klassiska baletten upp, för att snabbt upplösas i fritt sprittande moves. Det är fart och fläkt, mest hela tiden. Men också punkter av stilla stumhet mot scenografins massiva väggar. Då lugnar sig även Torben Lars Sylvest rytmiska dån.
Det är en rikedom av rörelse och känsla, men till slut framstår dansen som en upprepad ritual. Några turer borde Botis Seva avstått från. Och varför håller Tom Visser igen på ljuset? Jag hade velat se den rosa rörelsefesten i klarare sken.

Speltid: 2 timmar och 10 minuter, spelas t o m 27 februari

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson