Tektoniska krafter och rörelser

”Jag tänker på jorden som en kropp. Den rör sig, pressar på, glider, återskapar sig själv. Vi lägger bara märke till brottet, jordskalvet, vulkanen. Men hela tiden pågår det små vibrationer, som formar våra livsvillkor.”
Det säger koreografen och dansaren Mirko Guido i en intervju med den danska tidskriften Kulturmagasinet Fine Spind (www.finespind.dk) inför premiären på sin nya och mycket fascinerande föreställning Tectonic. Ett solo, som är inspirerat av jordens geologi, tektoniska plattor och ständiga rörelser. Den som har besökt Island behöver inte vara i minsta tvivel om att det helt konkret är den isländska naturen som Mirko Guido har hämtat sin inspiration ifrån, när man ser föreställningen.
Själv kommer den 45-årige Mirko Guido från Italien. Han har tidigare dansat i den svenska dansensemblen Cullberg, har en kadidatgrad i New Performative Practicies från Stockholms Konstnärliga Högskola och gjort koreografkarriär i Sverige. I dag bor han i Aarhus, där han er huskoreograf hos teatret Bora Bora, som har co-producerat Tectonic med Dansehallerne i Köpenhamn.
Ända från solots börja får jeg associationer till Island, när Mirko Guido iförd sweater, långbyxor och kraftiga sneakers ligger på golvet, som om han lyssnar till jordens inre, medan rök sprider sig iväg över golvet, som om det var den varma ånga som är så karakteristisk för det isländska landskapet. Vi hör djupt bullrande ljud i Frederik Arsæus Nauckhoff bildrika ljudkomposition, som är full av naturljud från det isländska landskapet, blandat med bl.a. maskinella rytmer.
Ner från loftet i Dansehallernes stora hall har scenografen Olga Regitze Dyrløv Høegh hängt stora böjliga och rörliga metallplattor som en bild av jordens ständigt rörliga tektoniska plattor. Hela tiden är metallplattorrna, som lyfts och sänks i rummet i ständigt samspel med dansaren.
Den enda människoroppen i det stora rummet blir en visuell bild av jordklotets många storleksförhållanden. På liknande vis blir urtidsljud och lågfrekventa naturinspelningar en auditiv bild på jordens geologiska lager och tidsåldrar.
Långsamt utvecklar Mirko Guido sina rörelser nere på golvet från att vrida och kravla till att lyfta armar och ben eller vilandes på överkroppen med benen lodrät upp i luften. När han sitter på golvet och rytmiskt tvingar sina böjde ben ner i golvet, är det som om, både starka yttre och inre krafter står på spel.
Hela tiden ser vi kroppen i både transformation och dialog med rummet, bland annati form av skuggor på väggarna och på metalplattorna. Särskilt fin är en sekvens där Mirko Guido drar av sig sin aprikosfärgade tröja över huvudet så att det döljs, medan den nakna torson blottas sensuellt och skulpturalt.
Liggande på golvet får djupa andetag överkroppen att bölja upp och ner, som om det var jorden själv som andades. När Mirko Guido istället flätar ihop och böjer armar och ben, kan det liknas vid lava som har stelnat i skulpturala former.
Ljuset i lamporna, som hänger rakt ner över scenen, växlar från glödande gyllene till kyligt vitt. Gröna nyanser ger associationer till norrsken. Men Thomas Zamolos ljusdesign består även av vackert diffust ljus och skarpa tunna ljuslinjer som skär genom rummet samtidigt som att intensitet och tempo stegras i dansen.
Plötsligt inträder till slut stillheten, medan ljuset vibrerar och den dansende kroppen forsatter att röra sig. Det upplevs som om bruset från en bölja eller som om tsunami rinner ut i den timslånga föreställningen, som har en fin dynamisk utveckling. Hela tiden finns det ett fint och effektivt samspel mellan dans, ljud, ljus och scenografi i det fint genomarbetade, fint dansade och välstrukturerade verket om jordens krafter och rörelser både i den lilla och stora skalan.

Tectonic ges på Bora Bora, Aarhus, 4-6 februari.

Vibeke Wern