Skolmusikal som imponerar och berör

Footloose framfördes av elever från årskurs tre på de estetiska linjerna vid Viktor Rydbergs gymnasium i Sundbyberg, på Dieselverkstaden. Musikalen av Dean Pitchford bygger på filmen från 1984, med ikoniska 80-talslåtar och Kevin Bacon i huvudrollen. Berättelsen är även löst baserad på verkliga händelser, då dans tidigare förbjöds i staden Elmore City i Oklahoma. I musikalen Footloose på Dieselverkstaden i Sickla gestaltar eleverna ett ämne som deras lärarkår för några år sen tyckte kändes mossigt, men som idag är oroande aktuellt på nytt. Rätten att känna sig levande genom att uttrycka sig i dans och musik. Frihetslängtan och kampen för att leva ut den.
Tonåringen Ren – suveränt spelad av Nils Swärd – flyttar från Chicago till den klaustrofobiska småstaden Bomont, som styrs med järnhand av pastorn Shaw, tryggt spelad av Axel Bälter. Ren är för fritänkande och utlevande för att accepteras av det lilla samhället, som han utmanar bland annat med musik och dans. Så klart vinner han över dem alla i ett slut som faktiskt berör på riktigt.
De har repeterat i ett halvår, står det i programmet. Det märks. De är fantastiskt samspelta, och energin går nästan att ta på. Eleverna utstrålar självförtroende, och med all rätt. De är otroligt skickliga framför allt inom sång och scenisk tajming. Jag kommer på mig själv med att häpna över hur orädda, säkra och strålande de är. Materialet sitter så väl förankrat i dem och de kan kosta på sig att leka med och testa gränserna för det på scen. Något som är tydligt hos främst Swärd och Märta Carling i birollen som Rusty. Det solonummer som berör starkast framförs ändå av Sonja Ström Hildestrand i rollen som pastorns fru Vi. Hon har en kristallklar, varm röst med en säregen ton och river ner de ivrigaste applåderna när hon sjunger om hur hon saknar det som en gång fanns mellan henne och Shaw. Det är fascinerande att se en 17–18-årig tjej gestalta en trettio år äldre kvinna så att jag faktiskt tror henne. Swärd är också en mycket stark sångare och sätter varje replik. Några gånger har ensemblen lite bråttom i repliker så orden inte når ut, och musikerna är starka men rösterna drunknar till och från i basgången. Det är många och varierade dansnummer där åttitalet får glänsa och kasta publiken tillbaka till neonfärger och lycra, det till synes sorgfria och ösiga. Jag blickar bakåt mot salongen och ser alla stolta familjer, syskon, mor- och farföräldrar i stolsraderna. Det är rörande. Alla borde få uppleva att stå på scen och se sina familjer tårögt stå upp och applådera.
Jag är inte släkt med någon på scen, men inte heller jag kan låta bli att bli tårögd. Så unga, så begåvade, så starka med framtiden för sig. En framtid då de förhoppningsvis får vara fria och göra som de vill, med musiken som nav. Det är verkligen något att hålla i.
Många av dem är så övertygade att när de förmodligen tänker – ”nästa steg. musikallinjen på Balettakademien”, tänker jag: nästa steg – Stadsteatern. Bravo Viktor Rydberg!

Johanna Mork