Känslokast i omväxlande spel

Rekommendationen är tre sonetter om dagen. Ett gott råd. Vid överdosering av William Shakespeares sonetter är det fara värt att missa både djup och mening i dikterna. Kenneth Kvarnströms uppsättning av sonetter på Studion vid Göteborgs stadsteater inleds med en blandning av anvisningar, metateater och folkbildning. Allt framförs med ett lättsamt och poetiskt anslag.
Vad det ska handla om annonseras klart från början. Den purpurröda fonden annonserar ”love”, med både uttalsanvisningen och definition. På scenen står sex årgångsstolar på rad. Där tar aktörerna plats vartefter de gör entré, burna av varvade rader ur sonetterna. De är enkelt klädda i blå kostymer med drag av arbetsuniform. En bra grund som lätt varieras med olika tillskott.
Efter den inledande uppmaningen om att bara läsa tre sonetter per dag är det förstås djärvt att presentera 27 och en halv på en dryg timme. Men det här är ingen vanlig poesiuppläsning – som i och för sig kan vara nog så fantastisk när den handlar om Shakespeare. Scenkonstverk kallas uppsättningen; här samsas text, musik, skådespeleri, rörelse och dans i ett nyfiket och konstnärligt undersökande av poesi och känslor.
Kenneth Kvarnström känner vi främst som en av Sveriges starkaste koreografer, men han är en allkonstnär, ofta delaktig i kostymdesign, scenografi och ljusdesign. Ja, han har till och med själv skapat bilder på scen. Här står han som regissör och hans helhetsgrepp, skapat i fruktbart samarbete med videokonstnären Joonas Tikkanen, är tydligt. Känsligt sätter de Shakespeares sonetter i rörelse.
Texten utgör själva motorn, men sonetterna bärs av en sammansatt gestaltning, sömlöst genomförd av ensemblen i ett underbart flöde, där alla svarar för både repliker, sång och dans.
De mest kända, som nr 18, ”Shall I compare thee to a summer’s day?”, finns förstås med. Några får sitt nummer på fondväggen, men det är poetiskt flöde, inte enstaka dikter, som gör sonetter så bra.
Kärleken, både ljuv och kvalfylld, blandas med tiden, åldrande och död. Och det queera hos Shakespeare får här blomma ut i en aktion med sonett per megafon. Uttrycken är varierade, ibland med hastiga växlingar, precis som hos barden. De rena dansinslagen är få, ett solo av dansaren Rachel McNamee står ut, men även skådespelarna Karin de Frumerie, Emil Ljungestig, Maria Salomaa och Philip Zandén har anammat den fysiska gestaltningen. Känslorna sitter i kropparna. Se bara Maria Salomaas och Philip Zandéns lek med en hjärteröd scarf som fortsättning på en sonett. Jonas Nordberg med sin luta är också helt integrerad. Renässansmusiken är föreställningens grundackord. Både ensemblens stämsång och soloscener, som Emil Ljungestigs sköra italienska aria, är rysligt vackra, men här finns också moderna kompositörer. The Prodigy och Elvis Presley får knyta Shakespeare till vår tid.
Till föreställningens bildande anslag hör lyftandet av översättarens roll. I ett inspelat inslag berättar Lena R Nilsson enkelt och fint om sitt arbete – och sin känsla för Shakespeare.
Bättre start på vårsäsongen kunde Studion knappast få. Denna intima och omsorgsfullt skapade kväll rekommenderas starkt för alla vintertrötta själar.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Speltid: 1 timme och 15 minuter, spelas t o m 21 februari

Lis Hellström Sveningson