Inkluderande och starkt berörande

I uttrycken anybody, everybody och somebody finns ordet body, kropp. Inom konsten, såväl bildkonsten som scenkonsten, brukar kroppar idealiseras, ikoniseras, även om modern konst inte värjer för det säregna, det som skiljer sig från det som betraktas som normalt, medan samhället i stort tenderar att fjärma det som ter sig främmande.
Skånes Dansteater tog för något år sedan över ledarskapet för Europe Beyond Access efter att British Council till följd av Brexit inte längre kunde erhålla medel från Kreativa Europa. Beyond Access är det största transnationella projektet i världen som syftar till att hjälpa konstnärer med funktionsvariationer att delta i offentliga föreställningar inför publik.
Totalt deltar ett tiotal kulturorganisationer, däribland Holland Dance Festival, tyska Kampnagel, CODA Oslo International Dance Festival och irländska Project Arts Centre, men hittills inte någon av de belgiska institutioner som varit med och producerat Platform Ks och den brysselbaserade schweiziske koreografen och dansaren Thomas Hauert verk Where is everybody?
I Where is everybody? dansar Thomas Hauert, eller en annan man, och två kvinnliga dansare från hans kompani ZOO tillsammans med tre unga dansare med funktionsnedsättning, som utbildats av Platform K, ett forum på dansskolan PARTS där professionella, studerande och amatördansare möts.
Hauert dansade själv inledningsvis med Anne Teresa De Keersmaeker, men grundade ZOO 1998.
Som koreograf och har han även skapat verk för andra kompanier, bland annat Zürichbaletten och föreställningen Flot för Ballet de Lorraine, vars scenografi nu återanvänds i Bryssel, med gröna sammetsgardiner av Eric Chevalier och Anne Masson som ramar in Théâtre des Tanneurs scen.
Hauert har utvecklat en undervisningsmetod utifrån den rörelseforskning som bedrivs inom hans kompani. Metoden bygger på improvisation. Verket Where is everybody? har tagits fram tillsammans och med utgångspunkt från dansarna med funktionsvariationer. ZOO har under repetitionerna backat upp med beprövad improvisationsteknik, som på ett flexibelt och ej tillrättaläggande sätt stimulerat till ett spontant dansuttryck, ackompanjerat av musik som speglar de yngre dansarnas fantasier och frustrationer. De flesta av oss har en stark känslomässig, och ibland kroppslig, koppling till en viss låt eller ett visst musikstycke, och föreställningens soundtrack har stor betydelse för såväl dansare som åskådare, då musiken påverkar dramaturgin.

Inför publik
Föreställningen i Bryssel inleds med att Anthony Quintard från Platform-K står ensam på scen under strålkastarna. Till utseendet påminner han lite om sångaren Stromae (*) som efter sina enorma framgångar och outtröttliga turnerande drabbades av utbrändhet och numera undviker scenframträdanden. Anthony ser trygg och fokuserad ut, trots att han är ovan att dansa inför publik. Snart finns sex dansare på scenen som rör sig i en kollektiv koreografi med mycket interaktion, vägledande beröringar och kroppskontakt. En hand vilar mot en kind, rundar en nacke, tar om en axel, en armbåge, en höft, ett knä. De franska uttrycken ”corps à corps”, kropp mot kropp, och ”prendre à bras-le-corps”, beslutsamt ta tag i något, eller någon, kommer för mig. De hör hemma inom kampsporterna, medan detta är motsatsen till kamp. Samspelet mellan dansarna tyder istället på total tillit. Det ter sig lätt och lekfullt, som följa John eller väga salt, och andra övningar vi gjorde under Roliga timmen i skolan på 70-talet, då kroppskontakt mellan eleverna ansågs frigörande, och pardans och folkdans lärdes ut i gymnastiken.

Två ställen
Hauerts kompani kallar den orienterande improvisationstekniken ”two points”. En dansare rör vid en annan dansares kropp som i sin tur upprepar beröringen, eller rör vid en tredje dansare, som vid en stafett då man balanserar ett ägg i en sked i munnen eller överför en apelsin under hakan till en annan person. En annan övning som användes under repetitionerna kallas ”back pack”, där en dansare stöttar eller stöttas av en annan dansare, genom tyng och med tryck, som i kull rygg mot rygg. Repetitionerna syftade till att öva sig i improvisation. Och till att vänja sig vid kroppskontakt, vilket för de oprofessionella dansarna till en början var ovant. Under föreställningen kommer dansarna ofta nära inpå varandra, för att sedan glida isär, eller skjuta ifrån sig de andras kroppar. Observation, improvisation, interaktion. Alla bär gråmelerade joggingställ, som om de fortfarande tränade och inte uppträdde inför publik.

A safe space
Scenen har gjorts till, och upplevs synbarligen, som en safe space, en säker plats. Det slog mig även när jag såg Mette Ingvartsens avklädda dansare i 7 Pleasures eller 69 positions. Dansarna föreföll helt obesvärade och därmed kändes nakenheten naturlig. Hauert utforskar inte den mänskliga sexualiteten, men det handlar om kroppars närhet. Alla människor behöver närhet och ömhet, trots detta håller samhället ofta annorlunda människor avsides, för sig. Auktoriteter bortser från och reglerar deras behov, förbjuder fysiskt umgänge. I länder som Frankrike och Belgien syns sällan människor med funktionsvariationer på stan.

Erfarenheter
När jag var liten arbetade min mamma på särskolor och elevhem och erbjöd föräldrar vars barn hade funktionsnedsättning avlastning. Stökiga Thomas, som gärna sjöng, och viga Cissi, som satt i spagat och tyckte om att dansa, var helgbarn hos oss. Båda var födda med en extra kromosom i kroppens celler, Downs Syndrom. Mina systrar och jag såg årliga teaterföreställningar där elever, assistenter och lärare framförde pjäser, var och en utifrån sina egna förutsättningar. Alla kan under livets gång drabbas av varierande eller nedsatta förmågor till följd av sjukdom, olyckor eller åldrande. En vän jobbade länge med personer med ”förvärvad hjärnskada”, en skada som uppstått efter födseln, till följd av hjärnskakning, stroke, en infektion eller syrebrist.
Skador som kan påverka minnes-, tal- och koncentrationsförmågan, motorik och balans, känslor och till och med ens personlighet. Senare jobbade mamma med vuxna funktionsförhindrade och föreläste om deras behov av närhet och sex för personal, hälsovård och myndigheter.

Drömmar och fantasier
Dansaren Anna Dujardin, en ranglig, blond Almodovarfigur från Platform K, läser upp en text hon på flamländska kallat ”Omarming”, Omfamning. Fransk och engelsk översättning projiceras simultant på de gröna sammetsgardinerna i fonden. Anna berättar om en fantasi. De andra kommenterar i kör.

Embrace

You see, it is fiction
There has never been an embrace for me
Within me in nothingness

Bland Annas sympton finns hjärntrötthet, fysisk trötthet och ett abnormt sömnbehov. Det finns en filt på scenen för att hon vid behov ska kunna lägga sig ner och vila. Hon håller sig dock på benen under hela föreställningen utan att vackla.

Symptom i handflatan
Oskar Stalpaert, som är liten till växten, men kraftigt bygd, läser också upp en dikt, baserad på en befriande ordlek. Han säger att han har symptom i handflatan, huvudet och hjärnan, och i resten av kroppen.

Down syndrom

Because everyone is welcome here

Oskars kortväxta kropp är inte klumpig. Hans rörelser är glidande, graciösa. Hans improvisationer är entusiastiska, njutningsfyllda, även om en frustration eller irritation kan blixtra till.

Visuell poesi
I samspelet på scenen mellan de tre vanliga och tre ovanliga dansarna skapas visuell poesi. Avslutningsvis tar Anthony Quintard ett beslutsamt grepp om mikrofonen och, som i ett enda långt andetag, sjunger han George Michaels Freedom. Han kan inte läsa och pratar knappt till vardags. Han har aldrig undervisats i engelska, men kan hela texten utantill. Ingen vet om han förstår vad den handlar om, men musiken och melodin är medryckande och har gjort ett starkt intryck på honom.

I won’t let you down, I will not give you up
Gotta have some faith in the sound
It’s the one good thing that I’ve got
I won’t let you down, so please don’t give me up
Because I would really, really love to stick around

Oh, yeah

Jag tänker på Barak Obamas valslogan ”Yes We Can” och på sportmärket Nikes ”Just Do It”. Och återigen på världssuccén Alors on danse av Stromae, som i videon dansar ifrån krav och trötthet.

I finalen har alla färgstarka, spräckliga scenkläder och släpper loss i virvlande improvisationer, glada och stolta inför publiken, som med stor behållning just beskådat något säreget och sällsamt värdefullt.

Se vidare
lestanneurs.be/en/spectacle/creation-2026/
www.zoo-thomashauert.net/fr/works
platform-k.be/en
EuropeBeyondAccess.com
kreativaeuropa.eu/
www.skanesdansteater.se/en/kalender?production=278

(*) Beligisk rappare, låtskrivare och musikproducent. Känd för musik som är en blandning av hip hop och elektropop.

Pernilla Jourde