Cirkus Cirkör mitt i vändpunkten

När tippar det över? Märkliga konstruktioner av blänkande metall ser ut att falla ihop på scenen. I Cirkus Cirkörs Tipping Point söker fem artister försiktigt efter punkten där balansen kan behärskas perfekt och de spretande stålpinnarna forma ett genomskinligt klot.
Det är en inledande trevande start som kräver att publiken delar fascinationen för sökandet och balanserandet. Därför är det lite optimistiskt av Cirkus Cirkör att föreslå Tipping Point som scenkonst för en publik från fem år. Det finns säkert några femåringar som kan försjunka i denna stillsamt estetiska produktion, men en rekommenderad ålder från tio år hade nog varit rimligare. En stor dos tålamod är nödvändig! Denna produktion i regi av Alexander Weibel Weibel är från 2023, men spelas hela jullovet på Dansens Hus i en kortad version om en timme och en kvart, och då som familjeföreställning.
Barn är inte mer lika varandra än vuxna. Trots det är det ändå rimligt att i en rad sammanhang tänka sig barn inom vissa ålderspann som mer enhetliga när det gäller upplevelser – av scenkonst till exempel. Inte så att ett verk inte kan vara abstrakt, eller att tempot måste vara högt. Men i någon mening behöver barn, liksom vuxna, erbjudas referenspunkter inför det som pågår på en scen.
Fem utmärkt skickliga cirkusartister och en slagverkare fogar samman sekvenser som har ett tematiskt samband i hur kroppar och balanspunkter utmanas, därav ”tipping point”. Scenen domineras under stora delar av föreställningen av sina metallkonstruktioner, från öppen ufo-liknande form till klot och längre fram i föreställningen en lång slingrande orm, vars delar ganska omständigt fogas samman. Metallkonstruktionerna tar stor plats både rumsligt och innehållsligt och skänker en slags långsam högtidlighet som präglar verkets rytmik och abstrakta narrativ.
Välsignad vare slagverkaren Axel Fagerberg som dels ledsagar artisternas olika sekvenser, men som ibland stiger fram och erbjuder både humor och publikkontakt. Då inser man att detta, humor, wit, esprit eller samspel med publiken är just vad Tipping Point har ett underskott av. Regissören Alexander Weibel Weibel har lagt mycket omsorg på att skarvarna mellan ”numren” ska vara elastiskt utdragna för att motverka en daterad cirkuskänsla av just fristående nummer, som i en revy. Artister som inte just då har sitt solo medverkar i bakgrunden eller i utkanten av scenen. Det skapar en ständigt rörlig och föränderlig scenbild, men motverkar också verkets dynamik.
Dock ingen skugga över artisterna. Hur contorsonisten (orm-människan) Hermenegildo Gomes är sammanfogad är svårt att begripa; han tycks kunna frikoppla över- och underkropp på det mest fantastiska vis – en virtuositet som emellertid är svår att koppla ihop med de andra artisterna. Quentin Dubot sjunger i countertenor-läge samtidigt som han störtdyker sig i kinesisk påle, Yuridia Ortega får oss att rysa med ett klassiskt nummer hängande i sitt hår. Hon firas upp och ner i en lina till sin hårknut med en livs levande kollega som motvikt – intressant! Trapetskonstnärerna Sébastien Klink och Morgane Stäheli imponerar också i djärv klassisk duo som ryker av den talk som för säkerhetens skull gnids in i deras händer.
Problemet är verkets komposition och ensidiga tempoval. Cirkus Cirkör leds numera av Kajsa Giertz, bland annat koreograf, och Marie-André Robitaille anges vara detta verks ”Head of Arts and Production” – och visst känner jag igen hennes ambition att befria cirkusen (och den numera åldrande nycirkusen) från sexistiska och bravur-relaterade traditioner. Beundransvärt; men om känslan här är att något fattas, är det olyckligt. Både Giertz och Robitaille är erfarna professionella krafter med hög konstnärlig potential, delar av den utvalda skara som ska lotsa cirkuskonsten vidare mot framtiden. Kanske är det dags för nya vägval för en konstform med många facetter.

Tipping Point spelas på Dansens Hus i Stockholm till och med 11 Januari.

Margareta Sörenson