Alexej Ratmanskyj förnyar den nutida klassiska baletten

Mot slutet av höstsäsongen fick Alexej Ratmanskyjs balett Kallirhoe sin europeiska premiär på Operan i Wien. Den bygger på vad som anses vara världens första kärleksroman, skriven av Chariton från Afrodisias, en grekisk författare under det första århundradet e.Kr. Men hans roman utspelar utspelar sig under det peloponnesiska krigets tid på 400-talet f.Kr.
Danstidningen har fått lov att publicera Wiebke Hüsters recension av Kallirhoe, som snart inleder vårsäsongen på Wiener Staatsoper www.wiener-staatsoper.at/kalender/detail/kallirhoe/

En lång rad kvinnliga väsen ur antikens mytologi bär det grekiska namnet Kallirhoe; de är beskyddande naturandar som har förkroppsligats ur den mänskliga idén om att vår levande natur utgör den besjälade skådeplatsen för möten med det gudomliga. Från 1800-talets och in i 1900-talets balettlibretton är de översinnliga uppenbarelserna traditionellt inte särskilt ovanliga. Därför är det överraskande att Alexej Ratmanskyjs balett Kallirhoe som nu har fått sin europeiska premiär i Wien, inte hänför sig till någon av dessa så sällan omnämnda mytologiska Kallirhoe-figurer, utan istället till en tvåtusen år gammal litterär fantasifigur med samma namn. Upphovsman till denna kanske allra första kärleks- och äventyrsroman, som kom till vid tiden för kristendomens utbredning, var Chariton från Afrodisias. Hans älskande par Kallirhoe och Chaireas åtskiljs av svartsjuka och utsätts såväl under krig som till sjöss för många dramatiska emotionella prövningar, innan de till slut hittar tillbaka till varandra igen. Vad som genom den hela åtta band långa romanen utspelas i grekiska Syrakusa, Miletos och Babylon, försiggår alltså enligt vår tids kartbild i Sicilien via Mindre Asien samt Syrien och slutligen i Egypten.
Genom att Chaireas orättfärdigt misstror sin brud Kallirhoe, förlorar han henne. Men till slut bestämmer sig Kallirhoe efter att ha enleverats av pirater och sålts till en annan man som hon länge lever med, för att förlåta Chaireas, eftersom hon fortfarande älskar honom och har fött hans son i exil och vill leva med honom.
Som balett av Ratmanskyj blir Kallirhoe till en överväldigande vacker kostymfilm, en berörande kärlekshistoria till musik, en uppvisning av atletisk mansdans och en spelplats för en kvinnlig balettkår som likt en grekisk kör ackompanjerar skeendet. Kallirhoe levandegör med sina dussintals roller och gruppdanser uttrycksfulla scenerier, som i Hollywood kunde ha varit en mångmiljondollars stjärnspäckad film, men här istället visar upp vad en briljant agerande dansensemble kan åstadkomma, omformad under Alessandra Ferris nya konstnärliga ledarskap. För Kallirhoe behövs inte bara briljanta solister, utan även ett ganska stort och välutvecklat kompani av begåvade talanger. Här visas hur baletten uttrycker sig på ett sätt som vi idag i lika hög grad ser som naturligt och konstnärligt, som elegant och autentiskt

Alexej Ratmanskyj, och hans librettist Guillaume Gallienne och scenografen Jean-Marc Puissant använder sig av en mängd estetiska referenser från antiken, precis som som den klassiska balettens språk har gjort under hela dess konstnärliga utveckling. Denna två och en halv timme långa berättande balett skiljer sig dock väsentligt från klassikerna genom att det i Kallirhoe inte förekommer övernaturliga uppenbarelser. Här beror all dramatik i den spännande handlingen, från olyckan till försoningen, enbart på mänskliga handlingar.
Balettens två akter som utspelar sig på 400-talet före Kristus är alltså ett anakronistiskt verk. Även om den på många utmärkta vis anknyter till traditionen, är den på intet vis nostalgisk. Det är snarare en hänförande och mot slutet starkt gripande historia, som med dans och mim berättas så spännande att man inte kan slita blicken från den. Det finns fullkomligt svindlande atletiska lyft i pas de deuxerna mellan de båda älskande. Till premiären dansade den charmiga Madison Young perfekt rollen som Kallirhoe. Hon är en gripande och övertygande hjältinna med imponerande atletisk förmåga. När Victor Caxieta som Chaireas lyfter henne så högt upp över sig att han bara håller henne i ena vadbenet svävande över sig, strålar det om henne. Således bär han henne som i kärlekens triumf, ett lyft som hon följaktligen upplever som ett mått på hans känslors styrka. Liksom detta lyft är inget under denna balettafton bara helt enkelt vackert. Det handlar hela tiden om att det uttrycks en sanning kring rollgestalterna och deras förhållanden sinsemellan.
På American Ballet Theatre där baletten skapades 2020, strax före utbrottet av pandemin, hette den ännu inte Kallirhoe, utan Of Love and Rage. Men den gången rådde ännu inte något krig i Ukraina. Men till Europapremiären av baletten på Wiener Staatsoper är den med sin nya titel med betoning på den kvinnliga protagonisten som måste utstå ett sådant långt lidande, men slutligen är beredd till försoning, särskilt gripande. Alexej Ratmanskyj försvarar Ukraina som han ser som sitt fosterland i alla lägen där han ser en möjlighet via sina verk och gärningar. Han uppmärksammar alltid de dansare som har stupat i kriget. Med Kallirhoe visar han oss på att det är vi människor som måste skapa fred, försoning och kämpa mot ondskan. Han presenterar detta som en diskurs om skönheten som sanning. Baletten börjar nästan som en komedi; ett fredligt sceneri, präglat av klassisk balans, lugn, harmoni och lustigheter, och den avslutas med fred. De första instrumenten som ljuder från orkesterdiket, spelade av Orchester der Wiener Staatsoper under ledning av Paul Connelly, är två harpor.
Endast ett av antika drag präglat skulpturansikte av en vacker kvinna, till att börja med enormt och svävande över scenen, förebådar den kommande katastrofen: den bär sprickor som om det varit trasigt, men sen har limmats ihop, sprickor som löper ner under ögonen och längs kinderna, likt tårar.
Alexej Ratmanskyj är känd för sina fantastiska rekonstruktioner av stora tsaristiska handlingsbaletter från 1800-talet. Kanske att diskussionen ifall hans rekonstruktioner av Svansjön eller Törnrosa av Marius Petipa kunde ha sett ut på den tiden har överskuggat hur i hög grad samtida hans förståelse för akademisk tåspetsbalett faktiskt är. Man förstår att den klassiska vokabulären erbjuder honom möjligheter uttrycka sig på ett nutida sätt för en som är begåvad med den konstnärliga och intellektuella fantasi som Ratmanskyj har. Teknisk och social utveckling, förändringar i förhållandet mellan könen, nya förhållanden mellan koreograf och dansare, allt det som påverkar den nutida klassiska dansen, präglar i hög grad Ratmanskyjs konst. För att verkligen förstå dansen i dess egen rätt, måste man förstå på vilket vis baletten utgör ett specialfall inom konsten. Inom operakonsten finns det orkestermusik, sång och text. Librettot ger handlingen för arior och recitativ. I balett består ena delen av musiken som komposition, den andra delen av dansen med sina solovariationer, Pas de deuxer och kårdanser. Rörelsen motsvarar sången i operan och librettot som beskriver handlingen motsvarar recitativen och mimen är det stumma skådespelet. Det kräver två författare, medan i en opera komponerar naturligtvis en Mozart både för orkestern och sången. Inom balett är dessa element distinkta, koreografin behöver musik, det är alltså som om orkestermusiken och sången i en opera skulle ha skrivits av två kompositörer. Ratmanskyj måste hela tiden leta efter stoff, libretton och musik för att kunna koreografera, Philip Feeney har arrangerat om musik av Aram Chatjaturjan för Kallirhoe, det är avsnitt ur hans balett Gajane, som Ratmanskyj älskar, men vars libretto han inte längre anser vara spelbart, såväl som olika stycken ur andra verk av Spartacus-kompositören. Med Kallirhoe visas att ett eklektiskt tillvägagångssätt kan resultera i ett nytt och enhetligt nutida verk. Den påminner avsiktligt om Spartacus och Frederick Ashtons Sylvia, men intellektuellt och metodologiskt liknar den snarare Hilary Mantels berömda romantrilogi om Thomas Cromwell.

Recensionen är ursprungligen publicerad i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 21 oktober:
www.faz.net/aktuell/feuilleton/musik-und-buehne/tanz/ratmanskys-ballett-kallirhoe-an-der-wiener-staatsoper-110742835.html

Wiebke Hüster