Dansglädje och nostalgi

Så får vi njuta av Svenska Balettskolans Nötknäpparen igen. Den här gången erbjuds GöteborgsOperan stora scenen för elevskolans uppsättning. Den är imponerande genomarbetad på alla plan, koreografi, instudering, scenografi, kostym – och i år med Operans egen orkester i diket. Levande orkester har ett särskilt värde, och den ger en extra dimension av närvaro till föreställningen. Ensemblen består av blandade åldrar, alltifrån de allra yngsta eleverna – sannolikt från anknutna dansskolor – till högstadiets nior och medverkan av Svenska Unga Baletten. Professionella dansare medverkar också, klassiska solister eller premiärdansare framför soli, pas de deux och pas de trois. Dessutom deltar skolans lärare tillsammans med pensionerade dansare ur teaterns tidigare balett som föräldrar och borgare under det julkalas som spelas upp. Det är på många sätt en skildring från det förra sekelskiftet som dansas fram. Det är charmfullt, innehåller små sedelärande situationer, allt i samspel med musiken. Hur lång repetitionstiden är vet jag inte, och behöver inte veta. Formationer och rörelser ligger så inbäddat i den klassiska skolan att mycket säkerligen inte behöver betonas vid repetitioner. Alla placeringar där vetskapen om var, inte bara man själv utan också de övriga, befinner sig är saker som ligger i den kunskap som dansaren oreflekterat bär med sig från elevåren. Och här visar särskilt karaktären Drosselmeyer som dansande berättare, prov på 1800-talsbaletternas sätt att berätta med gester som utgör ett alldeles eget och i bästa fall tydligt språk. När ett barn gråter förstår vi nog alla vad gesten betyder men har man inte fått lära sig gesten för dansinbjudan blir det genast knepigare. Men inte heller alldeles nödvändigt.
När jag såg Nötknäpparen såg jag också en dansens tidslinje.
Folkdans har idag blivit något som vissa närmast avskilda grupper ägnar tid och intresse. I vår individinriktade tidsålder ser det ut så för de flesta med specialintressen. Vid tiden för Nötknäpparens tillkomst var ett allmänt socialt dansande något de flesta i samhället tycks ha ägnat sig åt, vare sig det var julgransplundring, midsommarfirande, lördags- eller onsdagkväll. Men även då fanns gränsdragningar mellan vem som dansade vad, vem som dansade salongs- eller folkdans. När jag nu ser hur Nötknäpparens grupper byter plats, dansar genom varandras led och formar ringar och rader inser jag att liknande drag återkommer i de folkdanser som än idag dansas kring midsommarstången på sina håll. Och visst har diskussioner om folkdansens själ och dansernas bakgrund förts med större eller mildare hätskhet under åren, men såna detaljer må föras i eget forum.
Inte vet jag vad det kommer sig att både tidningar och TV visat särskilt intresse i år åt att Samskolan i Göteborg i mer än 100 år har dansat folkdans varje år (med få nödvändiga avbrott för exempelvis pandemin). Eleverna lär träna från höstlovet och i år var Partille Arena full av dansande och åskådare, om jag förstått det hela rätt. Den gamla krävande Hallingen sades sparas för den högsta gymnasieklassen. Eventet är skolans alldeles egen tradition och en lärare poängterade att det är eleverna själva som vill göra detta.
Jag kan inte låta bli att reflektera över att media nu tar upp något som pågått i mer än 115 år så att det framstår som ett obekant fenomen. Nostalgi har ofta menats vara ett uttryck för samtidsskräck – men den andra sidan av nostalgin är kanske den mjuka hand som visar på enighet och grundläggande likhet, där bara ytan är åtskiljande. Undras om det var nostalgin som hade dansfest i Göteborg dessa två helger inför julen?

Spelas till och med 20 december.

Lotta Harryson