Vasst blir snällt och avrundat i Anna Vnuks bildvärld

Solstolar, grillkorv och storköp – Lars Tunbjörk naglade fast bilderna av folkhemmet som det blev i fotosviten Landet utom sig. Vilsenheten och tomheten i ett nytt överflöd, jo, vi känner igen det.
Anna Vnuk flyttar hans bilder från boken så att de börjar röra sig på en stor scen med dans, lite text, musik.
Hon har ofta visat att dans kan gestalta där andra sceniska medel går bet. Och här böljar dansen genom en stor ensemble som förflyttar sig i grupp, oroligt blickande på varandra. Men frånvaron av en tolkning av Tunbjörks blick i denna ”fantasi om de människor som råkade hamna på bild” är anslående. Var finns Vnuks fantasi som öppnar bilderna? Var finns en gestaltning som tolkar Tunbjörks foton? Hellre en vild och galen tolkning, en personlig insikt, än ett vagt och långdraget återgivande.
Det finns, i rättvisans namn, scener och moment som griper tag, och verket tätnar lite de sista 20 minuterna av sina modiga 1,45 utan paus. Där bråkar en liten pojke med sin pappa, som i sin tur ser sin gamle far komma mot honom. Den fumligt aviga kontakten mellan generationerna! Snön börjar falla och för några ögonblick öppnas bilden, griper tag, men är snabbt borta.
När jag nyligen såg utställningen Landet utom sig på Kulturhuset med Lars Tunbjörks foton, satte jag mig och lyssnade på Göran Greiders text som kommenterar boken. Det är en tydligt politisk tolkning av den tid då Sverige gick från att vara ett Vänsterland och blev ett Högerland. Vilka hålrum det skapade mellan människor.
Sant på många sätt, men varken han eller Tunbjörk ser att detta sena 1900-tal också öppnade världen. Kvinnorna som tar stora kliv mot en ny jämställdhet, alla unga som fick tillgång till högre studier. Städerna, resorna, utblickarna.
Men Anna Vnuk tolkar inte, hon bildsätter och slipar av de vassa kanterna som Tunbjörk gav sina bilder. Kvar blir en snäll allsång istället för ett land som är utom sig.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen den 13/12.

Föreställningen Landet utom sig spelas på Stockholms Stadsteater till och med 3 februari.

Margareta Sörenson