Virpis kosmiska världar bjuder på gnistrande stjärnkorn

Medan vi andra ser drömskt mot den vita månen på vinterhimlen, tar Virpi Pahkinen kontakt med den. Stig in i Virpiversum – kosmos enligt Virpi. Hon firar 40 år som koreograf med ett samlingsprogram, där Virpi Lunaire är ett helt nytt verk. Där sätter hon sig inledningsvis vid flygeln och spelar egna kompositioner och dansar sedan med himlakroppar i närbilder på en stor filmduk i fonden. Ett luftigt tyg som liknar en stjärnhimmel har landat över hennes axlar, profilen sig lik: svensk dans mest stringenta frisyr.
Genom Virpi Pahkinens alla år som koreograf har hennes hår varit en del av den knapphändiga scenografin i hennes verk. Håret är bortrakat på huvudets sidor, men på hjässan är det utsparat och flätat i ett tiotal tunna flätor, några hängande över kinderna, andra samlade i nacken.
De första decennierna var hon framförallt en soloartist, med högt burna småflätor. Hon dansade ofta sittande på samma fläck, men med hela kroppen i elastiskt sving. Alltid klädd i specialskräddade tunikor eller saris som förvandlade hennes späda uppenbarelse till en solfjäder, en fjäril kanske, eller en skarabé. Och som förflyttade dansen till ett fjärran land på en okänd kontinent. Andlighet, mysticism och kosmisk närvaro har alltid anats i verkens inre, ofta med nyskriven musik i samma anda, men ibland med klassiska verk.
”Om det är någon bokstavskombination jag har, så är det b-a-c-h, som i Bach”, kommenterar Virpi Pahkinen i den svit av filmer ur hennes verk som visas först: ”Virpiskop”, en sammanställning klipp ur några av de dansfilmer hon har gjort. Alla med förhöjd estetik – inspelade i någon öken eller djungel, i hård blåst eller matt gryning. Makalöst vackra ramar kring tyngdlös dans, mestadels solon men med tiden också verk för större ensembler som Cantus Arcticus för Finlands nationalbalett. (Varför aldrig någon dans med Kungliga Baletten, kan man fråga sig.)
Två helt nya korta verk live avslutar Virpiskopet med två unga dansare i Solo för William (Nylind) och Solo för Vanessa (Lindblom). Liksom i Change för Stockholms Stadsteater (2023) handplockade unga som kan föra hennes speciella stil vidare, en långsam rörelsekonst där dansarens väl behärskade kropp blir en böjlig skulptur av fingerspetsar, ut-och-in-vänd rygg och spetsiga stortår. Djur- och insektsliknande, yoga-associerad, men lyft av en tankevärld som är både andlig och prosaiskt o-högtidlig.
En återkommande dansare i hennes verk är Pontus Sundset, en otroligt skicklig yrkesman med bred repertoar. I Virpi Lunaire dansar han i nära samspel med Pahkinen, och tycks övergå till att vara den bläckfisk som filmfonden bakom honom översköljer betraktaren med. Bläckfiskens sugkoppar blir som ekon av kosmos alla himlakroppar – världsalltets största och minsta delar möts. Det är inte lätt att följa koreografens tankegångar men också om man inte delar hennes syn på mystik kan man ändå avnjuta den visuellt och få några gnistrande stjärnkorn med på vägen.
I den bok hon skrivit, Visp – Blå linjen till Sombrerogalaxen, som utkom tidigare i år noterar hon: ”Och så föddes även detta verk ur intet. Det bästa kommer ur intets allt, från undermedvetnas arbete, från hjärnans värdefulla gruva, vars guldådror vi inte kan greppa med det dagsmedvetna.”
Boken är sannerligen ett visp av iakttagelser, idéer och reserapporter, icke utan humor, men inte så utmanande som Ormbäraren (2009), som landar i provocerande andliga experiment. Konstnärens väg till ”hjärnans värdefulla gruva” låter sig inte beskrivas med en för andra lättläst karta. Men Virpi Pahkinens verk är aldrig ”svåra”, högtravande eller långtråkiga, utan stillsamt vederkvickande.
Vid det här laget har hon gästspelat i närmare 50 länder, hon har sett världen och den har sett henne. Om man på Stockholms gator får syn på en slankt skräddad kvinna i märklig hatt, kan det vara hon. En hatt som en pagod. Eller en skorstensliknande, trotsigt lutande på sniskan. Och lyfter hon på hatten ser man genast frisyren. Ingen annan är som Virpi Pahkinen.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 10 dec 2025.

Margareta Sörenson