En fysisk och mental resa med kroppen som redskap

I Jag minns mig själv står tretton kvinnliga dansare på Skånes Dansteaters stora scen medan vi i publiken samlas framför dem. Strax går alla dansarna ut ur scenrummet går bort mot ett inre scenrum dit vi i publiken går, efter dem. Det känns som en resa in i det inre dansrummet, nästan magiskt.
I detta inre rum blir dansare och publik ett sammansvetsat team, community dansarna kvinnor mellan 60-80 år som tillsammans gestaltar en stark personlig föreställning, som lyhört avslöjar de gömda och glömda historier som finns djupt inne i kroppen.
De tretton dansarna lockar och plockar fram minnen som har fastnat i muskler, gester, andetag och mimik – mellan glädje och sorg. En fascinerande energi lägger sig över scenen, som en osynlig flygande matta, som rör sig hela tiden. Det blir till en fysisk och mental resa som söker avtryck efter kärlek, glädje, hopp och förtvivlan, ett sökande med kroppen som redskap, kroppen blir närmast uttryck för känslor och fysiska – ord .
Och i en scen får varje dansare gå fram till en mikrofon, ta upp ett dokument från golvet och läsa en mycket kort, intensiv text som berättar någonting viktigt, för publik och kollegor.
Föreställningen Jag minns mig själv har en sällsam intensitet i sina berättelser som utmanar traditioner om vad som brukar kunna ses på scen, vem som dansa och hur det skall se ut. Jag minns mig själv är en del av Dansa för evigt, en festival som hyllar liv som levs genom kroppen, i rörelse och dans.
Innan föreställningen var det ett samtal om dans i Skånes Dansteaters foajé med tre dansare, Anette Jellne, Jan Verala och Laura Cheeman lett av dansaren Samuel Denton, en dryg timmes intensiv och intressant diskussion som man sällan eller aldrig varit med om.
(Slutsatsen – att man nog vill fortsätta dansa även efter att tiden kanske gått ut?)

Ingela Brovik