Unga koreografer behöver coaching under resans gång

Det är fortsatt en god idé att uppmana dansare att koreografera. I stort sett alltid, har koreografer en bakgrund som yrkesdansare. Undantag finns, men från Bournonville till Ekman ligger det så till. Och övning ger färdighet. Tidigare balettchefen Nicolas Le Riche införde detta efter franskt mönster, och nuvarande balettchefen Anders Hellström fortsätter i företrädarens spår.
Att en av de som tidigare prövat sina vingar i Young Choreographers, William Dugan, nyligen fick göra sitt första större verk för Kungliga Baletten och den stora operascenen, har kanske inspirerat hans dansarkolleger i kåren ytterligare. Men höstens skörd, den fjärde av Young Choreographers, ställer en del frågor.
Idén är att detta är en möjlighet att ”utforska sina idéer och själva pröva på den koreografiska processen”. Bra, men finns det en uttalad avsikt att ett urval, denna gång sex korta verk, framförda på en timme ska kunna möta en publik. En vanlig publik, alltså, inte bara kolleger och vänner. Vilken coaching får de unga koreograferna under resans gång? Ingår stödjande och utvecklande samtal i processen? Eller är detta bara en uppvisning som adresserar headhunters?
Rotundan är ett vackert scenrum, och i Trust me använder sig den koreograferande Elisa Fossati av de stora fönstren utan fördragna gardiner på ett förtjänstfullt sätt. Hennes koreografi för en solodansare i korrekt business-kostym vid en talarstol bärs av en idé om hur maktens män (och kvinnor) strör uttalanden kring sig, medan historien rullar vidare. Själva dansen är intensiv och Benjamin Meslier gör den rättvisa och även om abstraktionsnivån är ganska hög, finns en tydligt urskiljbar tanke och avsikt i detta korta, stringenta stycke.
Några andra av de sex verken befinner sig obetydligt över studentnivå, även om dansarna är professionella. Koreografiernas rörelsematerial är påfallande konventionellt och både dans- och idématerialet närmast banalt i flera fall.
Julien Keulen, som tidigare gjort två verk för Young Choreographers, har i Luster prövat en stil som anknyter till contact-impro-övningar, men som ändå tänjer gränserna lite om vad dans kan uttrycka.
Pietro Zironi vill diskutera kärlekens gåtor och refererar till Diracs formel för kvantmekanisk sammanflätning, skriven med grekiska bokstäver: (∂ + M) Ψ = 0. Han satsar på skyhöga lyft och maximalt lyfta ben. Det ser mest prestationsinriktat ut och inte mycket till diskuterande – vilken lisa när den sista sekvensen av hans verk övergår i ett pas-de-deux som dansas innerligt och eftersinnande.

Margareta Sörenson