En dansstudie i oro

Regissören och dramatikern Ada Berger gör dansteater av sociologen Roland Paulsens bok Tänk om – en studie i oro på Stadsteatern i Stockholm. Philip Berlin har koreograferat skådespelare ur ensemblen som brister ut i olika neuroser och Orosdanser. De frågar sig – hur kan vi må så dåligt när vi har det så bra?

Första repliken sätter tonen ”DET ÄR NÅGOT MED MITT BAJS. Vad var det jag SAA!?”, vrålar Liv Mjönes ut medan de andra trycker henne mot väggen i ett försök att lugna, innan de också bryter ihop. De får klåda och grimaserar. De ser alla ut som barn som väntar vid grinden och inte begriper varför de blev lämnade där till att börja med.
I oron finns det hela tiden ett ifrågasättande och ett ifrågasättande av ifrågasättandet. Kognitiva loopar där man omprövar risker och hur kan de undvikas. Ett tacksamt ämne för rörelse. Det är förståeligt att temat lockade Berger och Berlin in i det här samarbetet.
Paulsens bok är som ett panorama över orons kulturella och historiska utveckling. Det materiella dämpar visst inte oro. Då skulle vi må bättre. Förr var vi inte uppbundna i tankens katastrofscenarier, då behövde vi all energi till att hålla oss vid liv.
Paulsen grävde i statistik om hur vi mår, det han hittade var enkäter kring psykosomatiska problem, nedstämdhet, nervositet. Sedan 1980-talet har man frågat barn hur de mår, och det går att kan se skillnader över tid. Framför allt vad det gäller nervositet och nedstämdhet så har det fördubblats sen 80-talet, både hos pojkar och flickor. Men varför?
Hjärna och gener är ingen förklaringsmodell som håller i det här fallet enligt Paulsen. Den historiska variationen sker i det sociologiska perspektivet – vad har hänt? Roland Paulsen började med att fördjupa sig i debatten om skärmtid, mindre motion, att vi är ensammare. Det hade begränsat förklaringsvärde. Han gick längre tillbaka i tiden. Främst den psykiska hälsan har blivit sämre. Boken och pjäsen erbjuder avancerade gissningar på varför.
Starka statistiska samband finns mellan ensamhet och oro. Och rörelse, människan behöver rörelse.
Faror som rovdjur, fallhöjd, och svår terräng tvingade in dig i ett nu, utifrån de riskerna. Idag är de största riskerna abstrakta, som pandemi och klimatkris. De kan vi inte greppa, möta utan att lägga ett pussel. Därav ett större fantasiutrymme. Vi har abstraherat risk.
Psykoanalytikern Wilfred Bion sa att det mest skrämmande en människa kan uppleva är när du inte vet vad du jagas av, vad det är som griper efter dig. När hotet inte går att tyda eller förstå.
Philip Berlin har koreograferat replikskiften om livets obegripliga spelregler och fel färg på bajset. ”Jag är en bluff-våndan” sitter i bröstet och i buken om Berlin får bestämma. Små skutt efter varandra på led för de vilsna, och en uttryckslös fridans för att … ”röra på sig, det är ju bra, det är positivt. Visst?”
”Det är inte säkert att man dör liggandes”, säger skådespelaren Pablo Leiva Wenger in mot en vägg, och publiken viker sig av skratt.
Hela ensemblen är suverän. Scenografin av Magdalena Åberg känns given med sju öppningar i en vit vägg som vetter mot ett mörker. En dunkel, rökfylld bakgrund som de rytmiskt söker sig till och helst ifrån. Liv Mjönes får glänsa som myndighetsperson som är säker på sin sak när hon säger något väldigt vagt. Min uppmärksamhet dras ändå gång på gång till Adam Stålhammar. Oavsett om det är att dansa fridans som om ingen såg på eller att rycka till snyggt i bakgrunden, när någon höjer rösten. En ung Jonas Karlsson. Elisabet Carlssons strokeirrande blick får kvinnan bredvid mig att vilja trösta. Det viskar hon till mig.
”Tänk på allt farligt där ute!” säger Elisabet Carlsson med darrig stämma när sonen vill gå på pub. ”Tänk om …” En tanke omöjlig att motbevisa.
Ännu en mysig hemmakväll som ska mota mörkret, som hon föreställer sig där utanför. Matilda Ragnerstams karaktär tycker det är bäst att lämna sitt livs kärlek för om han skulle lämna henne, då skulle hon ju dö. Orons logik.
Till slut tar de ändå klivet ut i det okända på andra sidan väggen, om det så bara innebär en öl på Carmen. Ett glittrande konfettiregn som faller från påsar i taket får representera – hur det som är skört och ogripbart också kan vara vackert.
Framtiden oroar mest enligt Rolands studier. Tänk om – det blir bra!?

Johanna Mork