Mörka schatteringar i grått och svart under månskivans omlopp

Ett rop fyra sidor, så heter Cristina Capriolis senaste produktion. För att se den är det inte bara att åka till Stockholmsförorten Farsta, man ska ta sig ännu längre, vidare till det som en gång i tiden var Televerkets anläggning i Stockholm utanför Farsta, i ett skogs- och parkområde. Och jo, det finns buss och både tunnelbana och pendeltåg, men i hällande höstregn känns det som att färdas till en annan värld.
Väl där, välkomnas man dock av ett glas och chips i väntan på att föreställningen börjar. Det känns att vi är gäster, inte kunder som köpt våra biljetter. Fyra helger i november, lördagen och söndagen, har så bortemot 300 personer fått möta ett verk, en och en halvtimme långt. Som avslutning bjuds linssoppa och bröd, och ett glas därtill.
För CCAP, Capriolis kompani, har kompaniets samordnare, Anna Grip, personligen tagit sig an hyran av Hallen, de gamla träningslokalerna för Televerkets många anställda. Och särskilt länge till räcker inte slantarna.
Det är, onekligen, unikt i kulturlivet. Ordentligt utskrivna instruktioner guidar och beskriver verket som egentligen är fyra olika verk ”i en inramning som varken lovar eller tröstar, med en dans som bromsar in och lyfter.” Verken överlappar varandra och bjuder långa sekvenser där åtta dansare stillsamt lägger ut svarta fyrkanter över den nästan lika svarta mattan i rummets mitt. Bollar rullas ut och fram, steg tas – vissa dansanta, andra vanliga.
Publiken uppmanas att flytta runt, att gå nära dansarna, att pröva nya perspektiv och vinklar. Ett avskiljbart avsnitt, som jag uppfattar som det som heter Månen, dansas av Petter Jacobsson och Tom Caley
Tillsammans med en imponerande svärta i ljuset (Thomas Zamolos) bjuder detta dansarpar, på finaste rörelsekonst under en cirkelrund skiva i mörka schatteringar av grått och svart. Den ene flyger lätt och rytmiskt, den andre rör sig tungt, sakta inne under ”månens” skiva – där och då glömmer man lätt longörerna innan i verket.

Margareta Sörenson