Förlustens, längtans och vemodets dans

Palle Granhøjs nya föreställning Det er ikke Mårup Kirke (Det är inte Mårups Kyrka) är både en mycket fin personlig berättelse och en vacker och rörande dansföreställning om en allmänmänsklig känsla av längtan och vemod. Koreografen är själv med på scenen den här gången, där han tar publiken med sig till sin natursköna hembygd i Vendsyssel i Nordjylland, där Mårup Kyrka engang låg. En kyrka, som somliga kan minnas från filmen Babettes gæstebud (1987).
Helt faktiskt berättar Palle Granhøj från scenen: ”Mårup Kyrka restes 1202 på en klint mellan Lønstrup och Løkken – på den tiden 1,2 km från havet. År efter år gnagde det stormiga Västerhavet sig närmare, och år 2007 beslutades att plocka ner kyrkan, sten för sten, med förhoppningen om att återuppföra den. Men den drömmen övergavs. 2015 blev Mårup Kirke i grund och botten raserad.”
Illustrativt får vi inledningsvis höra vindens sus och kyrkklockorna ringa. Sen avslöjar Palle Granhøj (inte utan en viss humor), att klockorna har inlemmats i Serritslev Kirke i Vendsyssel, där hans farfar ringde in dagen varje morgon. Många gånger betonar Palle Granhøj kraftfullt med både kropp och stämma ordet ”inte” i titeln. I linje med verken This is not Swan Lake… (2020) och This is not Romeo and Juliet (2023) är Det er ikke Mårup Kirke nu det tredje i raden av verk där Palle Granhøj med glimten i ögat använder en negation i titeln.
Saknad och längtan efter det, som inte längre finns, ser vi starkt och känsligt uttryckt hos alla de fem medverkande dansarna, på samma sätt som det finns ett stråk av vemod hos såväl sångare som musiker, som även agerar kroppsligt på scenen. Som alltid använder sig Palle Granhøj av obstruktionsteknik i sin koreografi. En effektfull teknik, som omformulerar ett givet uttryck eller en rörelse med hjälp av olika slags hinder.
Den här gången är det stora elastiska band, som håller tillbaka de medverkande, när banden bland annat fästs på handleder och anklar. Men det finns även dansare som är helt inlindade med elastiska band likt en mumie.
Med banden fästade vid kroppen kan dansarna både påminna om marionetter och djur, som drivs runt i en cirkusmanege. Men banden kan också ses som en förbindelse mellan människor och som band till en forntid, som är svår att lösgöra sig ifrån. I kortare stunder upplevs en härlig frihetskänsla, när dansarna befrias från de hindrande banden. Självklart kommer man att tänka på sagan om Pinocchio och orden: ”Det finns inga band som binder mig.”.
Återseendet av en danssekvens som Palle Granhøj ursprungligen skapade för den numera avlidne Søren Sundby var fint att se. Samma koreografi har även varit med i andra föreställningar av Palle Granhøj, och det var rörande att se Granhøj själv dansa sekvensen i kyrkan där senare Søren Sundby blev bisat i 2008 vid endast 44 års ålder..
Sofia Pintzou, som ofta har dansat i Palle Granhøjs föreställningar, fascinerar än en gång med sina vackra rörelsekvaliteteter och de expressiva händerna. Den unge Povilas Jurgaitis har så vackra expressiva armar att de rentav liknar fågelvingar och han överraskar verkligen när han kommer gående på händer rätt över scenen.
Dominyka Marceviciute excellerar i höga benlyft och utstrålar ett uttryck av sorg när hon längtansfullt rör sig vidare på nakna fötter. Marius Pingis, der kryddar dansen med break moves, visar på en längtan efter frihet och uttrycker en djup frustration och vrede, när hans kropp obstrueras av allt fler elastiska band. Men armrörelserna blir större, allteftersom de elastiska banden klipps av och han blir till slut fri som fågeln.
Musikaliskt är det en fröjd att lyssna till Anne Eisensees bulgarskt inspirerande sång, och det är himmelskt vackert, när hon blir ackompanjerad av manskören Herrer med Humle. Det är en härligt återseende och återhörande med de två framstående musikerna, violinisten Dalia Dedinskaite och cellisten Gleb Pysniak, som medverkade i This is not Romeo and Juliet. Deras egna spelstil är inspirerad av bland annat lettisk, litauisk, ungarsk och spansk musik, och de ingår helt organiskt i föreställningens koreografi med obstruktioner.
Mot slutet avslöjar Palle Granhøj, at det inte är Mårup Kirke, men havet och oändligheten han längtar efter. När han till slut dyker upp iförd mask liknar han ett spöke som dykt upp i Allhelgonatid, när vi just minns och längtar efter dem som en gång fanns här. Men lärkorna och himlen över Mårup Kirke finns lyckligtvis fortfarande kvar.

Vibeke Wern