Fantasifull Bach-balett till det ukrainska folkets ära

Stjärnkoreografen Alexej Ratmanskyjs nya helaftonsballet The Art of the Fugue skulle ha givits med Bolsjojbaletten i Moskva i mars 2022. Men så skulle det inte komma att bli. När Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina startade i februar 2022, lämnade Alexej Ratmanskyj omedelbart Moskva i protest och tog sin ännu inte färdiga Bach-ballet med sig. Det är den, han nu på beställning av avgåede balettmästaren Nikolaj Hübbe har fullbordat för Den Kongelige Ballet i Köpenhamn.
Tidigare har den nu 57-åriga Alexej Ratmanskyj kallats ”The Boy from Kyiv”, precis som titeln på Marina Harss stora och rosade Ratmanskyj-biografi från 2023. För det var i Kyjiv, som Alexej Ratmanskyj bodde i sin barndom, och där bor fortfarande idag hans närmaste familjemedlemmar.
Som tioårig kom Ratmansky in på Bolsjojbalettens skola i Moskva och var sedan dansare bland annat hos Den Ukrainske Nationalballetten och Den Kongelige Ballet i Köpenhamn. Mellan 2004-2008 var han balettchef för Bolsjojbaletten. Han har nu varit huskoreograf hos American Ballet Theatre (2009-2023) i New York, där han nu har sin bostad. Numera är han huskoreograf hos både New York City Ballet och Het Nationale Ballet i Amsterdam.
Det är Alexei Ratmanskyjs omfattande och nära kännedom om den klassiska balettens många olika traditioner, stilarter och utveckling, som nu avspeglas i The Art of the Fugue. En ballet som Ratmanskyj själv kallar sin fram tills nu mest abstrakta verk. Även om baletten saknar handling skapas det stämningsfulla bilder på scenen genom både dans, kostymer, scenografi och ljus.
I dansen upplevde jeg referencer till koreografer som både Balanchine, Bournonville och Petipa. Men med sin personliga twist och sin moderna tillgång till såväl klassiska som neoklassiska steg är neoklassiskt nog den mest täckande benämningen på Ratmanskyjs stil i det nya verket.
Helt centralt i The Art of the Fugue är självklart J.S. Bachs ikoniske barokmusik, som har givit baletten dess namn. Liksom det finns olika slags kontrapunkt i musikens olika fugor, upplever man även detta i det rikhaltiga och enormt musikaliska koreografiska språket, som avslöjar koreografens djupa kunskaper om musiken. Man gläds hela kvällen igenom över koreografiens fantasifullhet och raffinerade detaljrikedom till Bachs forunderligt stramt strukturerede och himmelskt vackra musik.
Intressant nog har Bachs Die Kunst Der Fuge inte en fast instrumentation, och balettens fem delar är alla olika och på lämpligt vis instrumenterade.
I första delen för pianosolo sitter den härliga pianisten Alison Smith vid flygeln längst bak på scenen och slår an med det d-mol-tema, som resten av musiken bygger vidare på. Vi presenteras för fyra av balettens totalt fem par av huvudroller, som i olika tempi ger sig hän i hopp, språng, piruetter och avancerade lyft samt olika positioner av kropsskulpturer, som kan associeras till Balanchines Apollo. Och det snabba fotarbetet påminner många gånger om Bournonville.
En högt hängande gyllene skiva i Moritz Junges scenografi leder tankarna till en himlakropp, medan kostymer och färger under den första delen går i en höstlig färgskala.
En spegel sänks ner i andra delen, medan en mässingskvintet iförda vårliknande gul-gröna kostymer spelar framför scenen. Här presenteras vi här för det femte paret i fokus (Emma Riis-Kofoed og Sylvester Jønson)i fine klara positurer och rörelser tillsammans med en grupp på nio dynamiska blåklädda herrar. Som soloherre i cyklamenfärgad trikå står Sebastian Pico Haynes för en super stark energi och expressivitet i sin väl genomförda rörelsekvaliteter i såväl små som stora rörelser.
Efter pausen sitter Alison Smith vid en cembalo längst bak på scenen. Med raffinerad lätthet och elegans i dansen, som väl matcher cembalons fina spröda klanger, trippar Holly Dorger iväg högt på tå, och graciösa Ji Min Hong lyfts upp högt i luften av Phillip Katsnelson.
I fjärde delen, som dansas till stråkkvartett öppnas scenrummet, medan väggar skjuts åt sidorna. Likt en Apollon, som bestiger Olympen, intager Sebastian Pico Haynes scenografins trappformade berg.
Det råder både en stämning av vemod som i Balanchines Serenade, men även associationer till Petipas klassicism, när 12 damer på tåspets i lätta svarta tylldräkter bildar omväxlande grupperingar och mönster. När paret Silvia Selvini och Philip Duclos går på hälarna, dyker återigen Balanchines Apollo upp i tankarna.
Mycket vackert blir Bachs musik i femte delen sjungen a cappella av kören Musica Ficta stående i barockkostymer på två trappor längst bak på scenen. Stora koncentriska ringar, som hänger ner i rummet, kan också associeras med universums himlakroppar, medan balettens alla dansare är med på scenen som en bild av jordens mångskiftande människoskara. Kanske är det också som en hyllning till den eviga balettkonsten som låter dansen fortsätta även när sången har slutat och ridån går ner efter den substantiella baletten till Bachs vackert tolkade musik.
På premiären upplevdes under hela aftenen igennem en stor dansglädje hos alla medverkande, och kvällens fem huvudrollsinnehavande par dansade förnämligt. Precis som till Bournonville-programmet i början av säsongen är det en stor glädje att se så många unga och talangfulla dansare i kompaniet.
Alexej Ratmanskyj, vars nationalitet före 2022 beskrevs som rysk-ukrainsk-amerikansk, vill idag uteslutande kallas ukrainsk-amerikansk. Sitt nya verk The Art of the Fugue förärar han det ukrainska folket.

Vibeke Wern