Ett koreografiskt mästerverk som lever upp till Bachs fugor

Alexej Ratmanskyj har skapat ett mästerverk till Den Kongelige Ballet, som både är universellt och djupt personligt.
Alexej Ratmanskyj sträcker sig ut mot evigheten i mästerverket The Art of the Fugue, som den 1 November fick sin urpremiär på Det Kongelige Teater. Baletten till Johann Sebastian Bachs Die Kunst Der fuge – en samling på femton fugor, fyra stycken kanoner samt en ofullbordad sats – speglar först och främst musikens matematiska liknelser, men förlöser även både dess spiritualitet och en syn på världen, där ordning härskar över kaos.
Efter en lång och skiftande karriär som koreograf i Ukraina, Danmark, Ryssland och sedan 2006 i USA står The Art of the Fugue som en definerande höjdpunkt i hans sätt att undersöka sin konstforms uttrycksmöjligheter och det egna sökandet efter dess egentliga essens.
Ratmanskyjs konstnärliga verk omfattar allt från rekonstruktioner av Svansjön och Törnrosa till omdiktningar av sovjetiska propagandabaletter och koreografiska tolkningar av Platons Symposion och Kandinskijs färgteori. I ett samtal med Ratmanskyj jag hade för inte länge sedan, sa han, att denna balett – även han är en förespråkare för Ukrainas sak inte är politisk och inte handlar om den ryska invasionen av hans hemland. Han betecknade The Art of the Fugue som sitt ”mest abstrakta verk”: Dansarna skulle framför allt ta sig an själva stegen.
Sant är det att han i balettens första del – Contrapunctus 1–7 – anlägger ett abstrakt anslag med en introduktion av steg, positioner och fraser, som tätt följer Bachs flerstämmiga musikstycke på så vis att de fyra dansöserna upprepar koreografins linjer i förskjuten tidsordning.
Det Phndlr om idealet om den nästan teoretiska rena dansen efter Georg Balanchine – där kroppen och rörelseidealet inte illustreras, men knyter an till melodin som Ratmanskyj utmanar i skiftande konstellationer, kulminerande med en sats för en herre och tre damer och en slutposition, som hänvisar till Balanchines mästerverk från 1928, Apollon musagète.
Visuelt pekar scenografen Moritz Junge med en bakgrund av gnistrande bladguld och barockgyllne kostymer också på den historiska förstautgåvan av “Apollon”, liksom han i ballettens 2:a del – Contrapunctus 8–14 – introducerar helkroppsdräkter färgade gradvist från magenta till kobolt till att tidsplacera ett överraskande dynamiskt skifte till Balanchines och Jerome Robbins neoklassiska, intensivt energiska balett från andra halvan av 1900-talet.
Här ljuder Bachs fugor likt Stravinskij, medan 13 män, ett huvudpar och The Art of the Fugue´s protagonist till ljudet av tutande pulserande mässingsblåsare jagar över scenen i koreografiska lopp under ett neonkyligt kontorsljus, där den manliga solisten i ett ögonblick kommer med ännu ett citat: Stående på hälarna och med armarna ut till sidan skapar han formen av ett X. En henvisning både till Balanchines Stravinsky Violin Concerto, men inte minst till Leonardo da Vincis vitruvianska man, Homo Vitruvianus; en analogi av den mänskliga kroppen i det universella sammanhanget, som är en grundläggende princip i klassisk balett.
En cosmografia del minor mondo – en bild av hela välden i form av ett mickrokosmos – som griper tag i den stora tanken om sammanhangen mellan eviga sanningar och människans värdighet i uppvisningen av det gyllne snittet i den mänskliga kroppens proportioner. I princip speglar dansens rörelseuniversum just denna idé. När en balettdansare närapå rituelt för sina ben, fötter och armar mellan det klassiske koreografiska språkets fem grundpositioner, tecknar han eller hon geometriska former längs golvet och i luften som påminner om cirklande planeters kretslopp.
Detta är kärnan i Ratmanskyjs syn på koreografi och balett som nästan blir sakral i fjärde och femte delen av The Art of the Fugue, där scenografi och koreografi även hänvisar till andra perioder i ballethistorien. Ratmanskyj ger också Bournonville sin hyllning med en vacker gest vid inledningen av den andaktsfulla sista scenen, där dansarna i förskjuten följd gör de karakteristiska stegföljderna i Bournonvilleskolan, där kroppens vikt övergår från det ena benet till det andra.
Först och främst refererar den 5:e delen till Contrapunctus 14 (ofullbordad), sjungen av Musica Ficta, ännu en av renässansens stora tänkare: begreppet ”sfärernas musik”. Föreställningen om, att stjerner och planeter skapade himmelsk musik på sin resa genom rymden och det mystiska sammanhanget mellan matematik och musik, som har en parallell i dansens rytmer och perfekta geometriska form, som satte den i förbindelse med skapelsen själv och det guddomliga.
Det kan inte råda något tvivel om att soloherren – ballettens återkommande figur – representerar Konstnären, alltså Ratmanskyj själv. Det är väl känt, at Bach i Die Kunst Der Fuge flätar ihop tonerna B, A, C, H som ett nytt tema i verkets sista, ofullbordade fuga. På samma vis är Ratmanskyjs signatur att finna i koreografin i dansaren med huvudrollen, inte minst i balettens sista bild, där Bachs musik i Harry van der Kamps arrangemang av “Fram inför din tron träder jag härmed” upphör plötsligt med orden: “Hör mig”.
“Se, vad jag tror på,” verkar Ratmanskyj säga medan dansaren som har huvudrollen står tyst mitt på scenen. Endast ljudet av dansarnas andhämtning hörs, medan de i en bild av sublim och rörande skönhet repeterar och varierar de steg, positioner, figurer och former, som i hans verklighet är en humanistisk utsaga om mening, sammanhang och civilisation, och således låter “The Art of the Fugue” växa från ren koreografi till ett idéverk och en personlig bekännelse.

The Art of the Fugue spelas på Det Kongelige Teater till och med 18 november

Alexander Meinertz