Alexei Ratmanskyjs credo The Art of the Fugue

Den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein skrev 1922 sin ”logiskt-filosofiska avhandling”, Tractatus Logico – Philosophicus, som avslutas med satsen: ”Om det man inte kan tala, därom måste man tiga”. Cirka hundra år därefter, när man på Allhelgonadagen 2025 har fått uppleva urpremiären på Aleksej Ratmanskyjs balett The Art of the Fugue kan man också tillägga: ”Om det man inte kan tala, det kan man dansa”. Och i relation till Johann Sebastian Bachs Die Kunst der Fuge, som plötsligt avslutas vid kompositörens död den 28 juli 1750, kan tilläggas att ”Om det man inte kan tala, kan istället tonsättas”.
Ända sedan koreograferna började använda sig av de stora musikaliska mästerverken istället för att be kompositörerna om originalmusik, har purister ivrat för att man skulle låta Beethovens och Mahlers symfonier vara precis vad de är: orkesterverk, skapade för konsertsalar, där de inlevelsefullt kan höras. Att använda dem som balettmusik har ofta handlat om en vampyrartad verksamhet, en form av ”illustrerade klassiker” där musikens potential belastas med en dekorativ utsmyckning av primitiva steg-tillägg. Eller använts som samtidskritik. För bara en veckas tid sedan kunde man i Köpenhamn uppleva en föreställning där Ödessymfonin av Beethoven blev utgångspunkten för teatermannen Christian Lollikes Ödet – Melodrama # 2. Föreställningen blev således marknadsförd av den orkester, Copenhagen Phil, som stod bakom orden: ”Upplev i den klassiske konsertsalen en mängd olika känslor av symfoniska intryck, när Beethovens ikoniska ödessymfoni får en ny scenisk dimension…. i en storslagen videoscenografisk scenshow … en rysare om en mor, som hemsöks av den son hon har förlorat i kriget.”
Det säger nästan sig själv att Beethovens Femte inte tillförs något genom att bombarderas med sekund-korta filmsnuttar av krigshandlingar. Det känns som en konstnärlig våldtäckt.
Aleksej Ratmanskyj går lyckligtvis inte så tillväga. Han är precis som varje människa idag djupt berörd av det lidande som drabbar alla som utsätts för krigets våld, och med sin ukrainsk-rysk-judiska familjebakgrund och uppväxt i Sovjetunionen är han särskilt djupt berörd av dem som genomlider krig. Genom att komponera en balett till Bachs svanesång har han lyckats skapa dans, som inte utgör en opåkallad illustration av musiken, men visar upp ett likvärdigt mänskligt universum för oss. Ett universum som eftersträvar att nå det allmänmänskliga. Att lyssna till Bach är att bli upplyft i det allra högsta, där musiken berättar om det som inte kan uttryckas i ord – i The Art of the Fugue visar Ratmanskyj upp sin tilltro till danskonsten. Och tilltron att balett som konstart kan uttrycka det högsta och djupaste i vår tillvaro.

Dans som kosmos
För Ratmanskyj tror på baletten på ett sätt som särskiljer honom från andra koreografer av idag – och han besparar oss de postmodernistiska ironiska meta-kommentarerna
och likaså de flashiga show-effekter. I hans nyaste balett är allt dans, ’kostymerna’ är närapå bara bodies i färger som understryker stämningen i fugornas olika satser. Dansarna är sina kroppar, där kvinnornas i vissa delar av koreografin är iförda mjuka, mörka kjolar eller dräkter, som pekar mot antiken. Inget står i vägen för Ratmanskyjs dansspråk, som är oändligt rikt – generöst och aldrig självupptaget. Han har själv, genom sina läroår och sina anställningar i Ryssland, Ukraina, Danmark, U.S.A. som dansare fått erfarenheter av det allra mesta ur den existerande balettrepertoaren. Han har tagit intryck av Bournonville och Balanchine och Antony Tudor, vilket man ser en glimt av i hans egen koreografi, tillsammans med korta besök av Nijinskij och Fokin med flera av äldre tiders dansskapare. Men när man anar, att Balanchines Apollon och hans muser manifesterar sig i en stämningsfull ögonblicksbild, är det inte enbart för redan initierade. Det är i stället en del av det språk, baletten har utvecklat tiderna igenom och som är Ratmanskyjs vidtsträckta kosmos. Muserna och deras partners skapar resonans.
Men frem för allt är Ratmanskyj själv en rörelseskapare. Hans fantasi är oöverträffad bland samtida koreografer, och den är såväl lekande som i utpräglad grad humanistisk. I en tid, när både nya och gamla baletter har degenererats till akrobatiska och atletiske uppvisningar, tar han avstånd från det enbart virtuosa. Gudarna ska veta att han pressar dansarna till deras yttersta prestationer, för Ratmanskyj är inte någon naivistisk eller minimalistisk koreograf – virtuositet interesserar honom bara inte. 32 fouetteer: vad ska de vara bra för? Ratmanskyj för istället ett oändligt flow av rörelser där inget står stilla (en fuga är ju flykt eller att ta fatt), där speglingar, dansarna emellan inte är mekaniska, där det leks med klassiska element och framför allt där det hela föds ur musiken. Det balettspråk, där kvinnorna lyfts högt upp i luften och männen upphäver tyngdkraften i långa hopp en manège får plötsligt riktig mening, när det är en manifestation av skönhed och synliggörande av mänskliga krafter i det godas tjänst. ”Till sinnenas välbehag”, som Bach önskade, att hans fuga-kompendium skulle vara.

Musik gestaltat i rörelser
Johann Sebastian Bach har inte själv angivit vilken besättning av instrument som Die Kunst der Fuge är tänkt att ha, och Ratmanskyj har därför fritt kunnat införa det stämnings och meningsskapande greppet att använda olika instrument till de första fyra satserna i The Art of the Fugue, för att avsluta Bachs oavslutade verk med en kör, som sjunger a capella. Tillsammans med den härligt behärskade scenografin, som är renons på de senaste tekniska effekterna, som i många nutida föreställningar stjäl uppmärksamheten från de musikaliska uttrycken, fick man därigenom ett stämningsskifte in i Bachs långsamt framåtskridande utveckling av sina musikaliska teman. Inget våld gjordes mot kompositörens fundamentala ro och tro på den Gudagivna meningen med livets tillvaro; i stället skapades det bilder av vad människor när de är som bäst har att ge varandra.
I Ratmanskyjs baletter har det alltid varit en stor glädje att bevittna hans helt enastående musikalitet. Tidigare har han flera gånger ställt den i den mångtydige modernisten Stjostakovitjs tjänst. Här har en konstnärlig gemenskap kom mit till uttryck. Men att sätta sin egen skaparkraft i samarbete med Johann Sebastian Bachs abstrakta himlastigar – kunde inte det leda till att Ratmanskyj kom till korta? Kunde man inte nöja sig med att använd sig av Glenn Gould? Det var naturligtvis den från man måste ställa sig, innan man gick på premiären av The Art of the Fugue. Men föreställningen är i så hög grad medmänsklig och generös att man måste säga: Det blev inte någon massakrering, det blev en dansens högmässa, som man önskar att få delta i igen og igen. Det är inget tungt budskap, men helt bokstavligen svävande lätt. På allvar men inte pretentiöst. Ratmanskyj har skapat ett stort humanistiskt verk – som gör att man på nytt tror på att dansen kan säga det som inte kan uttryckas med ord.

: .

Urpremiere den 1. november 2025, spelas till och med 18 november.

Charlotte Christensen