Misty har lagt tåspetsskorna på hyllan och når fortsatt vidare med vässad penna
Den världsberömda ballerinan Misty Copeland har lagt tåspetsskorna på hyllan, åtminstone i rollen som premiärdansare på American Ballet Theatre, ABT. Hon gjorde det i samband en stor hyllningsgala för henne på Metropolitan Opera i New York den 22 oktober. www.abt.org/support/special-events/fall-gala/
Den ikoniska afroamerikanska ballerinan har nyligen fyllt 43. Hon var 19 år då hon anställdes vid ABT. Det är ett av USA:s äldsta och mest prestigefulla kompanier – ja, det anses rentav vara ett av de bästa i världen. Här har såväl historiska koreograflegendarer som George Balanchine, Jerome Robbins och Agnes de Mille verkat, så även mer samtida storheter som Twyla Tharp, Alexei Ratmansky och Christopher Wheeldon. Michail Baryshnykov har dansat här och han ledde kompaniet under ett decennium (1980 – 1990). Stjärndansare som Rudolf Nurejev, Alicia Alonso, Maria Tallchief och Natalia Makarova har också spridit glans över ABT.
När Misty Copeland för tio år sedan blev utnämnd till principle dancer, premiärdansare, var hon den första afroamerikanska ballerina som uppnått denna topposition på ABT. Med tanke på att kompaniet bildades redan 1939 var det på tiden att den rasbarriären raserades.
Till skillnad från de flesta andra dansare som utsatts för rasdiskriminering i den ofta helvita balettvärlden har Misty Copeland talat klarspråk om de hinder hon stött på och besegrat – och därmed blivit en idol inte minst för unga dansare.
Just den sortens kraft skulle behövas nu mer än någonsin, eftersom USA:s president Donald Trump och hans MAGA-anhängare gör sitt bästa för att attackera allt som går under rubriken DEI, det vill säga Diversity Equity Inclusion. Mångfald, rättvisa och inkludering är inte något som passar in i president Trumps visioner om att göra USA storslaget igen. Det är bland annat dessa honnörsord som Misty Copeland har personifierat under hela sin karriär.
Hon var borta från scenen i fem år av flera skäl, bland annat för att läka en arbetsrelaterad skada men också för att ta hand om sin lille son. Det pågick också en pandemi under den här perioden och hon tog sig tid för att bygga upp nya strukturer för sin framtid.
Några dagar efter galan på Metropolitan intervjuades hon av danskritikern Gia Kourlas på New York Times (NYT 28/10-25, se www.nytimes.com/2025/10/28/arts/dance/misty-copeland-ballerina.html).
Då berättade hon att hon ångrade att hon inte hållit kroppen dansfärdig under dessa år, om än inte i den toppform som krävs för att dansa paradroller som Odette/Odile i Svansjön. Under avskedsgalan dansade hon dels i Kyle Abrahams Romeo och Julia och dels utdrag ur Twyla Tharps Sinatra Suits. Morgonen därpå var hon helt oförmögen att röra sig över huvud taget. Hon hade anlitat de bästa experter hon kunde hitta för att alls klara av att dansa, sjukgymnaster och pilatesinstruktörer jobbade med henne, detta plus hennes järnvilja, disciplin och starka teknik fick det hela att fungera under galakvällen. Enligt Gia Kourlas vara hon på alla vis underbar, hon verkade till och med ha blivit längre under sin frånvaro från scenen.
Att denna superkonstnär nu dragit sig tillbaka från scenen på ABT innebär inte att hennes röst kommer att tystna. Bland annat genom sin stiftelse Misty Copeland Foundation fortsätter hon kämpa för det hon tror på, inte minst för unga dansare. Hon har just gett ut ännu en bok, som i text och bild vänder sig till fem- till åttaåringar, Bunheads, Act 2 med underrubriken The Dance of Courage. Den första Bunheadsboken publicerades för fem år sedan och har sålts i stora upplagor. Även hennes första vuxenbok Life in Motion. An Unlikely Ballerina. My Story of Adversity and Grace och hennes ”historiebok” Black Ballerinas. My Journey to Our Legacy från 2021 har hyllats och sålts i stora upplagor.
Nancy Westman
Mer läsning om Misty Copeland finns bland annat i Danstidningen 2/2022 och i nr 1/2015 där Life in Motion utförligt presenteras. Den är viktig för att förklara hur Misty blev ett sådant fenomen.
Fler Nyheter
