Dekorativt klubb-divertissement tillsammas med Naharins klassiska mix

Det är ovanligt att en yngre och nästintill oprövad koreograf får ta steget ut på stockholmsoperans stora scen, som här Dugan med det nya verket If it Feels Good.
Friskt vågat, hälften vunnet! Amerikanske William Dugan är ännu inte trettio år, men har ett gediget bagage som dansare från Hamburgoperans balettskola, från Dortmunds balettkompani och från Kungliga Baletten där han dansat i såväl Törnrosa som Alexander Ekmans Eskapism och Mats Eks Julia & Romeo.
Koreografins grundläggande idé är att korsa två genrer som kan tyckas avlägsna från varandra. Musiken av Rebecca & Fiona, som på premiären dj:ar live på scenen, har ett kraftfullt beat, medan dansen i huvudsak följer den klassiska balettens tradition. Dugan säger sig inspirerad av Forsythe, vilket märks, men hans motivkrets cirklar kring klubbkultur och housemusik. Scenen med sina speglar i fonden och alla dansande framför de två dj:arna gestaltar en tänkt klubbscen.
Dansöserna i vippiga kjolar och tåspets, dansarna i slimmade byxor med en sjal, eller halv kjol, dinglande från höften – allt i gnistande vitt, med tunna färgaccenter. Kanske de ilskna tåspetsarna och knivskarpa benlyften i skyn är en referens till Forsythes borrande precision, men här går man ut hårt och ryckigt och dansar i grupp, i par, i duos och trios. Det blir snart monotont, men rämnar lyckligtvis på ett par ställen för duetter som prövar en lite annorlunda, lite mer dröjande stil, som tillåter dansarna att referera till varandra.
Det är positivt att låta en debutant utforska ett stort format, och inte evigt hänvisas till studioscener. Kanske lockas en ny och yngre publik till operahuset, och kanske detta är ett gyllene tillfälle att pröva sig fram, innan det är dags att stänga huset för reparation. Och pröva nya och andra scener under flera år.
Men Dugans If it Feels Good förblir vad som förr kallades ett divertissement, dans som dekorativ, roande förströelse. Dans som dans. Det är nästan hjärtlöst att kombinera Dugans verk med Ohad Naharins klassiker Minus 16 till en afton. Naharin tar vad han vill från allehanda stilar, men mest sin egen Gaga, mixar och gestaltar berättelseskärvor som åskådaren inte kan undgå att tolka och omsätta till sin egen tankevärld.

Margareta Sörenson