Variationsrikt koreografiskt uttryck i Moulin Rouge där dansarna ger järnet

På Rondo i Göteborg ges under hösten och vintern en uppsättning av Moulin Rouge The Musical. Den utspelas omkring sekelskiftet 1900 på etablissemanget Moulin Rouge i Paris Den bild många bär av den underhållning som då gavs i Paris gamla kvarn bygger på Toulouse Lautrecs vackra målningar. Också i den här uppsättningen ger de den bildmässiga bakgrunden. En sjaskighet som finns i hans bordellmålningar berättas i pjäsen, där den fysiska och själsliga avgrunden personifieras av en penningstinn aristokrat.
Pjäsen är både formad av och bygger på schabloner med musik, energi, lyx och lust som medel. En vilja att förmedla en grundläggande tanke om kärlek som det viktigaste i livet på trots mot att pengar ger möjlighet till överlevnad och självrespekt – en kulturell berättelse och never ending story.
Under tiden vi intar våra platser går medlemmar ur ensemblen runt bland oss i salongen, synbarligen för att ta in oss som delaktiga i berättelsen. Och snart börjar föreställningen – med enormt anslag där pjäsens teaterchef har att inleda det hela med otrolig kraft för att överrösta musiken och höja tempot i lokalen. Efter den inledningen är det omöjligt att höja intensiteten, musiken ligger på utan att någon variation i kittlingen av publikens nyfikenhet syns möjlig. Vad har dans i det här att göra?
Det visar sig att dansen, eller egentligen danserna, har en betydande roll i uppsättningen och även var integrerad i handlingen emellanåt. Men eftersom pjäsen är en sammansmältning av en otrolig mängd låtar, så var dansens främsta uppgift kanske att hålla föreställningens ånga uppe. Utan tvekan gjorde den det utomordentligt skickligt och något alternativ mot den ångan gavs inte utan dansen var så stringent att den gav stadga åt den avsiktliga kliché av ”Truth, beauty, freedom, love” som Moulin Rouge The Musical formar enligt programhäftet.
Om dansarna gillar att göra den? Jag skulle bli förvånad annars, för de får ge järnet i otaliga danser. Dagens individualitet – som så ofta påtalas i offentligheten – kommer till form genom att dansen, som ofta sker i grupp, ändå utförs med viss musikalisk differens mellan dansarna. Sådana små skillnader ger liv åt dansen som genom sin oavlåtligt energiska utlevelse lätt kunnat bli enahanda. Den utförs ju idag men iscensätter en tid 135 år tillbaka i tiden.
Däremellan gavs, för 100 år sedan, revybalett med kadrer av dansöser i exakt samtidighet – att jämföra med de senare Moulin Rouge- och Lidobaletterna i Paris eller Radio City Music Hall i New York. De gavs en industriell konformitet, och trots fullständiga olikheter i övrigt, så kunde effektiviteten hos Moulin Rougemusikalens dans ha riskerat att köra över åskådaren. Men här gjorde dansarnas attityd och intensitet snarast knock out på oss i positiv mening.
Musikens låtar har orkestrerats till en slags helhet, och koreografin lyckas verkligen variera uttrycket med exempelvis can-can, jazz och hip hop men har lyckats skapa en form som håller ihop skeendet. Dansen har en påtaglig och ovanligt stor del i att uppsättningen blir en sammanhållen föreställning och dansarna ska verkligen ha en rejäl eloge för sin skicklighet.

Lotta Harryson