Traditionellt och troget det litterära verket

Efter att ha kastat hundbajs på en danskritiker blev koreografen Marco Goecke avstängd från Hannover-baletten 2023 som han var konstnärlig ledare för. Hur orimligt hans utbrott än var, och fullständigt oacceptabelt ur pressfrihets-synpunkt, vore det ändå tragiskt om det är det enda som ska sägas om denna koreograf, 53 år gammal, för all tid. Och Hannover-baletten gjorde det enda rimliga där och då med sin avstängning.
Basel Ballett öppnade kort därefter en dörr för honom, och 2024 blev han konstnärlig ledare för detta, det näst största kompaniet i Schweiz, som han programlagt sedan 2025. Den 12 oktober uruppfördes en koreografi av honom själv i Basel: Der Liebhaber (Älskaren), ”fritt efter” Marguerite Duras roman från 1984.
Inte så fritt. Men – tvärtemot hans rykte – berättas här milt och vackert historien om en kärlek mot alla odds, den som Duras själv upplevde som 15-åring i den dåtida franska kolonin Indokina, dagens Vietnam. Scenen domineras inledningsvis av en lutande fond som kan användas som rutschkana, en bild av den stigande Mekongfloden. Flickan glider njutningsfullt nerför och rusar uppför. Den lutande fonden blir en bild av hur en människa tycker sig surfa fram, men kanske bara glider utför? En vackrare flod skulle hon aldrig få se, sade hennes komplicerade mamma: ingen annan flod var så stor, så vild som Mekong.
Stycket inleds med vietnamesiska folksånger och ett myller av folk som arbetar och lever vid floden. De har alla fått ett ryckigt rörelsemönster, som om de var mekaniska små dockor, men ryckigheten tonas ned och fram växer historien om den unga flickan och hennes betydligt äldre älskare, en kinesisk affärsman vars släkt önskar ett traditionellt äktenskap för sin son. Hatet mellan flickan och hennes mamma drar iväg mot oanade nivåer. Scenerna rullar vidare med den trassliga familjen runt flickan, men framför allt med kärlekens tvingande, fasthållande kraft som ett nav. Mot styckets slut rullas en container in på scenen med texten Saigon-Paris på och återger återvändandet till Paris. Små textfragment ur romanen visas på bildskärm, och författarinnan själv har fått en roll i styckets slut.
Musiken till koreografin är flödigt arrangerad som filmmusik, kanske man börjar tänka på Duras och filmen Hiroshima, mon amour, regisserad av Alain Resnais. Men det är ett kollage av musik om havet av Debussy och Ravel som rusar förbi, kompletterat med Zizi Jeanmaire och Chopin.
Berättandet är visserligen fragmentariskt, bildburet och liksom filmklippt, men ändå relativt traditionellt och troget det litterära verket. På en timme och 15 minuter skildras här smärtan, vådan, besvikelserna och resignationen som vågor i livets stora flod. Förståelsen för den erotiska kärlekens kraft är radierande. Det är fint; att jag får lust att läsa om boken är inget dåligt betyg.

Margareta Sörenson