Drabbande tonårsskildring

I samband med sitt 30-årsfirande hade Norrdans premiär på Air Body Sad av den brittisk-amerikanske koreografen Malik Nashad Sharpe. Föreställning slår det mesta i dansväg, den går rakt in och är omöjlig att värja sej mot. Här finns både virtuos dans och en drabbande samtidsskildring.
Föreställningen är avsedd för en publik från 13 år och uppåt. Den kan lika gärna visas för landsortens EPA-ungdomar som för de unga i städerna. Den har exakt tonträff och stark tonårskänsla. För vuxna är den en ögonöppnare. Så här kan tillvaron se ut för det uppväxande släktet i en värld där vuxna släppt allt ansvar. Så övergivna, så utlämnade till sej själva.
Ur ungdomarnas övergivenhet väller en rasande, utagerande energi. Föreställningen vibrerar av känslostormar och rytmer. Här finns allt, ömhet, hat, våld, kärlek, sorg, allt utom resignation och tristess.
Spelplatsen föreställer ett garage eller en ruin med sönderbruten vägg i fonden och breda pelare till höger. Har byggnaden blivit bombad eller bara rasat ihop? På väggen finns sparsamt med graffiti. Lysrör i taket och ljusramper vid scenkanten lyser upp scenrummet. Fronterna av två bilar står på varsin sida av scenen med blinkande lampor. Det mullrar och ryker om dem. I övrigt är scenen tom.
En kille kommer ut ur bilen till höger. Han verkar drogad, vacklar omkring. Pissar i ett hörn. Fler kryper ut ur bilen. De är klädda i minikjolar, tajta linnen, säckiga jeans, träningsbyxor, shorts och tröjor. Snart är alla tio dansarna på scenen.
Bilarnas lyktor slocknar. Ett par killar slåss. Andra hånglar, blir ihop.
Musiken är rytmisk och vi får se partier med kraftfull showdans. Och som det dansas, det är virtuost, pregnant och precist. Dansarna gör också duetter eller ensembler om tre eller fyra. Men det är alltid någon som inte följer, någon som bryter mönstret och faller ur, inte för att hen inte kan utan för att hen har något annat för sej. Enskilda dansare blottar också sina karaktärers övergivenhet och ensamhet i flödande solon.
Partierna med showdans påminner om West Side Story, en West Side Story för vår tid, där tragiken kryper under den glammiga ytan.
Killarna slåss igen och det är en som får stryk. Lysrören blinkar. Någon sniffar. Plötsligt tänds ljuset för några sekunder i fönsterrutan på den högra bilens baklucka och ett par hånglar därinne. Någon säckar ihop. Det blir mörkare, en grupp samlas i infrarött ljus på en i övrigt mörklagd scen.
Berättelsen, för det finns en berättelse, har en början och ett slut men slutet ska inte ska avslöjas här.
Musiken, läckert curerad av Tabitha Thorlu-Bangura, bjuder på olika rytmer att dansa till. Det är elektroniskt, rap, indie, afrorock och experimentell pop i framkant. En spellista finns på Norrdans hemsida för den intresserade.
Air Body Sad är något av det bästa jag sett i dansväg. Kan ha sett någonting i samma klass av Cullberg i slutet av 1960-talet. Eller Per Jonssons Rivers of Mercury.

Turné: 8 oktober Kramfors Teater, 12 oktober Storsjöteatern, Östersund, 16 oktober CODA Oslo International Dance Festival, 20-22 oktober Danshallerne, Köpenhamn, 25 oktober Dieselverkstaden, Stockholm, 1 november Acusticum, Piteå, 4 november Norrlandsoperan, Umeå, 6 november Nordanå Teater, Skellefteå, 10 november Aurora Kaamos, Kiruna, 13 november Kalix Folkets Hus, 14 november Folkets Hus, Teatern, Haparanda, 18 november Luleå Kulturhus, 24 november Sundsvalls Teater

Karin Kämsby