Motståndets dans i en hårdnad tid

Den portugisiska koreografen Marco da Silva Ferreira inleder det återöppnade Dansens Hus första säsong med Carcaça, ett verk långt från partyt och Petra Medes glittrande intro till återöppnandet på Dansens Hus.
Med tio dansare i svarta, uppbrutna trikåer, en slagverkare och en musiktekniker vid scenen får det behagfulla glittret ett abrupt slut. Da Silva Ferreira har skapat en skarp och krävande koreografi, som taktfast blandar folkdans med militanta stampningar som får en att sitta kapprak i stolen. Det är så perfekt unisont dansat och präglat av en motståndsidé att jag först tänker: wow! Härligt! Men efter en stund dyker dubierna upp: vänta nu!
Sekvenser och scener glider ur och i varandra, välsmort som ett maskineri. Här finns inte ett uns av värme, ömhet, dröm – bara en stor våg av oförrätter som måste uthärdas. Mellan dansarna finns ingen annan kontakt än den som krävs för att genomföra komplicerade kedjor och kroppsskulpturer. De inledande svarta trikåerna kompletteras med färgglada persedlar och röda t-shirts som dansarna drar över huvudet och spänner upp mellan uppsträckta armar till vad som liknar röda fanor. Ensemblen sjunger en arbetarvisa om förtryckta kvinnor – beslutsamt uppror. Tanken går till Portugals koloniala historia som svettat ur fjärran länder – hur förhärdad och förhårdnad måste vår tid vara för att bjuda detta motstånd?
Tempo och ton påminner om paradigmskiftenas tid för femtio år sedan – tänk om det här så här framtidens politiska rörelse väljer att se ut? De disciplinerade kropparnas inordning i kollektivet leder tankarna till totalitära regimers förtjusning i just inordning och avindividualisering.
Det är en väl komponerad koreografi och en starkt genomförd ensembledans, men alltmer kastas jag mellan att bli medryckt och att känna oro och avstånd. Stark solidaritet inom en grupp (eller ett folk) brukar också leda till en värmande omsorg.
En av dansarna har protes på sin ena arm från strax över armbågen. Protesen avslutas med en rund klump, som gör att dansaren ”får” en hand att vila mot golvet när han behöver stöd i krävande partier. Stundtals utvecklar han solon vid sidan av de andra och hans roll ger i alla fall mig lite ro och förtröstan. Det måste finnas plats för alla också i upprorens tidevarv.

Margareta Sörenson