Elegant, färgrikt och fantasifullt

Det står ett kolon mellan Är och Grus. Är: Grus – vad betyder titeln till Clarie Parsons nya koreografi för barn, tro?
För barnpubliken spelar det förmodligen ingen roll, men den vuxna i rummet börjar grubbla. Varför detta kolon? Just denna fråga finner jag inget svar på i det eleganta, färgrika och fantasifulla stycke scenkonst jag ser, men man hänger gärna på när Claire Parsons drar iväg till nya nejder med sin dans.
Med veteranerna från Parsons-världen Mira Björkman och Viktor Gyllenberg får man intressanta medresenärer. Små stenar, det vill säga grus, är utplacerade på spelplatsen, där en tunn, ljusgrön ridå dominerar scenen och döljer ett hemlighetsfullt bakre utrymme. Frågan är om Björkman och Gyllenberg behöver så mycket mer än sig själva, en alltför stor jacka mönstrad som en världskarta och lite stenar, ett av barnens favoritmaterial. Här finns ingen handling, inte mycket dramatik, bara ett flytande pågående och uppdykande till Mikael Svaneviks lika fint omflytande musik.
Där Viktor Gyllenberg är inblandad brukar bollar och jongleringsringar flyga, så också här. Anna Nybergs scenografi tar väl tillvara på Claire Parsons känsla för färg och vad en liten dos glitter kan innebära som lyft. Ohh, suckar barnen inför en liten miniatyr av scenen med glittrande belysning, och innan dess har ett raffinerat skuggspel av mini-granar fått den svalt gröna fonden att växa till en storskalig granskog att dansa igenom.
Grus i dojan förvandlas till en stor sten som tycks fylla en hel sko – hur gick det till? Vi grubblar på hemvägen och jag inser att det är svårt att formulera vad det egentligen är vad vi sett. Den var rolig, säger barnet. Det är sant, men den var också vacker, tänker jag, och intressant i sitt sätt att låta dansen och dansandet överraska i ett verk som rör sig fritt och finurligt genom tanke, bild, upptäckt och fantasi.

Margareta Sörenson