Kampen om kungakronan

Koreografen Stephanie Thomasen har gjort det igen. Skapat en riktigt särpräglad föreställning. Den här gången är det inte bara till Uppercut Danseteater, som Stephanie Thomasen leder tillsammans med Mark Philip. I den nya och imponerande helanftonsföreställningen”Shãh Mãt” (Schack matt) handlar det om ett lyckat samarbete mellan Uppercut Danseteater och Holstebro Dansekompagni.
Totalt 16 dansare är med på scenen i det storstilade dansdramat på Den Grå Hal i Christiania, där publiken sitter på två podier i var sin enda av det fina gamla ridhuset. Själva scengolvet mellan podierna är i Johan Køkjærs enkla scenografi utformat som ett schackbräde. Här utspelar sig föreställningens många maktkamper. Likt schackpjäser som sen har möjligheten att röra sig i diverse strategiska riktningar, sitter inledningsvis åtta dansare mot åtta uppradade på stolar mittemot varandra.
Alla är de attraherade av en glänsande kungakrona, som hänger i en repstege mitt över scenen. Det blir en hysterisk energi när alla de stridsberedda dansarna släpps iväg med stora synkrona kraftfulla armrörelser till förförande rytmer framförda av keyboardspelaren Lawand Shakur Othman och percussionisten Alexander Skjold Henriksen, som spelar live på var sin sida om scenen.
Den första som lyckas sätta kronan på sitt huvud är dansaren Lionel Ah-Sou och han kommer snabbt på hur han kan styra över de övriga i gruppen så att alla måste andas synkront eller komiskt följa honom som en flock bräkande får, innan Okasana Maslechko tar över kronan. Men det kan bli svårt och utmattande att vara ledare och många andra, såväl män som kvinnor väntar girigt på att ta över styret.
När Lorenzo Giovanetti sätter kronan på huvudet, blir han intensivt utmanad av Mark Philip i en aggressiv duo där Mark Philip både vrider runt konungen på en stol och kramar om honom som ett litet värnlöst barn. Med sin speciella förmåga för att vara återhållsam med rekvisitan, använder sig koreografen Stephanie Thomasen under hela föreställningen på ett mycket effektfullt sätt av stolarna, både visuellt och som rytminstrument.
Sexuella maktspel demonstreras även på en stol, där en kvinna börjar med att sitta rätt över skrevet på en man.
Under hela föreställningen ser vi många dansstilar blandas organiskt med varandra av de allsidiga dansarna, som ägnar sig åt allt från nutida dans till streetdans, afrodans och folkdanser i ring. Hilde I. Sandvold både sjunger och talar och hon tar bland annat ledningen i en härlig sekvens där alla på scenen tillsammans blir till Dancing Queens, sjungandes Abbas gamla hitlåt.
Men precis före pausen sker även ett nytt och mycket överraskande maktövergrepp. En ny både viktig och skicklig performer, Jacob Schrøder, gör sin entré i föreställningen. Här ska inte sägas mer om det fina dramaturgiska grepp som till den grad sätter myror i huvudet på publiken strax före pausen.
Efter pausen sitter alla 16 dansarna återigen på stolarna på samma sätt som vid starten, men nu bär allesammans silverkronor som de själva har knycklat ihop av vanligt staniolpapper. Vem vill inte gärna ta makten och känna sig som en kung? Men även den nytillkomne (Jacob Schrøder), som förödmjukande har blivit avklädd i enbart underkläder och ofrivilligt dragits in i maktspelet, har gjorts sig en krona.
Förvirrad och skrämmande intar han schackbrädet och repstegen och ger med sin småtokiga attityd associationer till såväl galna kungar i Shakespeares skådespel, som den galne danske kung Christian VII, men självklart också till nutida världsledare.
Det lyckades honom helt bokstavligen att trycka ner de övriga i gruppen på golvet, så att han själv kan känna sig segersäll. Gruppen vänder dock famlande tillbaka och försöker sig såväl på vilt beteende som samarbete. Men misstro och brist på tillit splittrar upp gruppen, som till slut återigen är utspridd, medan den nytilkomne (Jacob Schrøder) segerrikt intar rummet som jordens härskare sittandes på toppen av en jättelik glittrande discokula som symbol för rikedom och makt.
Maktkamp har även tidigare varit ett tema i Stephanie Thomasens föreställningar exempelvis Plejer er død – Kalinka. Men det är imponerande, hur hon lyckas utveckla temat under den två timmar och 15 minuter långa föreställningen (inkl. paus). Även om den andra aktens intensitet inte räcker så långt hela vägen som den förstas, så är Shãh Mãt ett imponerande verk med ett utroligt starkt gäng av både dansare och musiker i utsökt samspel.

Spelas till och med 4 oktober och därefter på Musikteatret Holstebro 21-23 oktober.

Vibeke Wern