Ett nytt utrop: ”drömmigt!” Vad kan det betyda? På Drottningholms slottsteater finns svaret

´Drömmigt; så säger man om det som är lyxigt och extravagant. Och när 1700-tals-tapeterna stiger fram mot en barnpublik i på Drottningholmsteatern är det verkligen som en dröm: här serveras kulturarvet lika läckert som tillgängligt. Renaste kulturpolitik till vardags: det bästa för den yngsta publiken.
Spelplatsen är teaterns Déjeunersalong, där solen kan välla in genom de stora fönstren. Knäpptyst och stilla, tills slutligen en av publikvärdarna knackar på en av dörrarna in mot teatern, och ut stiger – helt tyst – en musiker och visar sitt instrument, en violin. Så en till, en till och damen vid cembalon tar plats. Staven som stöts i golvet med sina avslutande tre kraftiga tag och voilà – spelet kan börja.
I två veckor spelas Drömtapet, på helgerna för familjer, i veckorna för skolbarn. Några föreställningar visas för funktionshindrade barn. Sista föreställningarna bjuds helgen 20-21 september.
En fondkuliss med dörrar i mitten visar tapetvåder, som kan lyftas fram på spelplatsen. Tapeterna – någon med blå, slingrande blommor, någon guldig, någon harlekinrutig övergår till att ”bli” kostym för två operasångare och två dansare med den musikaliska kvartetten som ram runtom.
Bernard Cauchard, koncept och regi, var en gång i tiden Cullbergdansare. Därefter har han en lång meritlista av teater, dockteater och tvärkonstnärliga verk; han är onekligen rätt person för denna mixtur. Dörrarna och tapetvåderna stöttar visuellt den revyform som här stiger fram och ger exempel på hur scenkonst en gång kunde se ut när den skildrar vitt skilda känslolägen. Fast med våra ögon, och med lätt hand. Musiken är, förstås, kraftfull bärare av hela kompositionen under Mariangiola Martellos ledning. Gulligaste kärlek i Purcells My dearest, knasigaste dans till Rameaus Les Indes Galantes. Storm över blått sidenhav, inget konstig alls att sångaren/krigaren i hjälm med plym bär sin egen teaterbåt, platt och med fören vänd mot vågorna.
En liten stab av osynliga scenarbetare byter peruker och kostymer i rasande tempo på aktörerna som dyker upp i än det ena, än det andra tapetmönstret. En timmes teateräventyr som handlar om allt och inget – drömmigt är ordet. Och storartat i litet format.

Margareta Sörenson