Avicii-hyllning med överraskande och värmande liv

Det är bara att erkänna: jag visste inte mycket om Avicii och inte heller var jag bekant med hans musik. Lonely Together, en interaktiv show utifrån Aviciis musik, bara titeln lät som en farhåga. Men snart visade det sig att alla runt mig kunde sjunga med, ordagrant i låtarna. Så inga problem. Likaså kunde jag låta min känsla av obehag fara inför att vara ”tvungen” att dansa på en scen i folkvimmel. Med dansandet kunde man göra precis som man ville, visade det sig. Och så är jag, ehuru kort, längre än 1,30, så jag släpptes in. Kortare än så fick man inte vara ”av säkerhetsskäl”. (Korta eller personer som inte vill vimla på scenen kan få sittplatser, men hamnar då lite på avstånd.)
Det är mycket teknik när Fredrik Benke Rydman tar sig an en stor ensemble på en stor yta. Närmare tjugo skådespelare, dansare och musikalartister, en åtta personer stark orkester som – om jag förstår det rätt – tolkar Aviciis musik några snäpp mer mot jazz, det är text, sång och dans, komplicerade byggen av ljus, ljud, kostymer. Bryggor och småscener skjuts ikring i den stående publiken, ljusriggar dras på linor, och snart far även en av artisterna i luften. Medan andra har studslinor, som gör att de kan skjuta ut sig från en av scenerna som lutar kraftigt och vina fram över våra huvuden.
Benke Rydman är en tillgång för svensk dans. Efter tiden med Bounce har han gått vidare med egna koreografier som omtolkar klassiker likt Svansjön, Nötknäpparen och Våroffer eller gör effektiv regi-koreografi som med musikalen Mathilda. Han gör vad ingen annan gör koreografiskt: mixar populärkulturella dansstilar med eget material och bejakar dansens möjlighet att frigöra, bildsätta och förklara.
Lonely Together innehåller också korta texter, kanske den svagaste länken i en kedja som ändå visar sig hålla alldeles utmärkt i en och en halv timme för en stående publik. Rutinerade skådespelare ur Stadsteaterns ensemble hanterar texten mestadels, som Lisette T Pagler, Peter Gardiner eller Sofia Papadimitriou Ledarp. Publiken är blandad: grånade pantrar och tonårstjejer – har rycks vi med och in i något som är mitt emellan rockopera, dansgolv, interaktiv teater och lite till.
Koreografiskt blandar Benke Rydman showdans med nästan-akrobatik, ädel-street, ibland i tajta gruppdanser, ibland i uttrycksfulla solon. Texterna, som Rydman och tre personer ytterligare står för, är korta fragment av reflektioner från vardagen, om livets olika skeden, åldrar – enkla påminnelser om stora frågeställningar. Det kan tyckas enkelt, men blir varken bannalt eller sentimentalt utan generöst. Respektfullt också, ingen behöver känna sig utpekad eller indragen mer än man själv vill. Det hastiga flödet och mixen rimliga tanke- och pratbubblor bärs högt och liksom jublande av musik och sång och så all dans.
Så där står jag, vrider både mig själv och mitt huvud i alla tänkbara riktningar, gungar med och viftar snällt med de utdelade pappersservetterna när vi så anmodas. Nu vet jag något om Aviciis musik, nu vet jag något om hur upplyftande det kan vara att vara ensam fast tillsammans, Loney Together.

Margareta Sörenson