Talande dans överröstar onödiga ord

I foajén hos Regionteater väst i Borås är det liv och rörelse. Eleverna i årskurs fem väntar på att föreställningen ska börja och känslan av förväntningar tar sig ut i kropparna. Precis så blir det också inne på scen. Koreografen Anne Jonsson träffar helt rätt i koreografin till Står och faller. Eleverna kan säkert relatera till det flödande rörelsespråket i sina egna kroppar.
Det nya dansverket handlar om förtroende och svek. Och om det går att reparera misstag och bli vän igen med den man har gjort illa.
Scenbilden är ett ogästvänligt rum i grå betong med infällda lysrör som emellanåt blinkar olycksbådande. Charlie Åström, som är scenograf och ljusdesigner, vet att skapa stämning med rätt avvägd belysning.
Till den här dystra miljön drar sig Set (Yorgos Michelakis). Han har gjort något dumt och vet inte var han ska göra av sig. Men här finns räddare i nöden. Två fräsiga tjejfiguer har full koll på den dystra bunkern och tar sig handgripligen an hans våndor. Marta Bianchi och Olivia Hansson utstrålar självförtroende, styrka och gemenskap. De är fantasifigurer, kanske dolda resurser i Sets inre. Det är i alla fall hans egen kapacitet de till slut manar fram.
Men först måste han berätta vad som har hänt. Och här sviktar Anne Jonssons tilltro till dansen. Hon drabbas av begriplighetens tyranni och lägger till förklarande text, som dramaturgen Anders Duus klokt nog håller kort, för det blir som det brukar när dansare ska prata på scen. Alla hörs inte, har inte tränade röster och här blir det uppenbart ojämnt.
Det är ju i dans de berättar bäst. Känslorna, som är huvudsaken, sitter i kroppen. När dansarna leker, skojar och utmanar varandra likaväl som när ångesten gnager och får dem att klättra på väggarna. Koreografen väjer inte för svärtan, det onda samvetet gör en sugande promenad i stövlar.
Alla tre dansarna är härligt följsamma i Anne Jonssons friskt böljande rörelser och Felix Björklunds musik ger tuff puls åt tjejernas behandling av Set, skapar danslust på diskot och tonar in en mjuk, romantisk atmosfär när det onda går över.

Speltid: 40 minuter, spelas under hösten i Borås och på turné

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson