Cullbergs dansare kämpar förgäves med ett oklart koncept

Ligia Lewis står för ”koncept, koreografi och konstnärlig inriktning” för en undersökning av begreppet folk – så som det används i folklore, folkdans, folk i betydelsen etnicitet. Vad menar vi egentligen med ”folk” när, som Ligia Lewis själv deklarerar i programmet till Cullbergs senaste produktion, hon ser ”en reaktionär ”nativistisk” återgång blandad med multikulturell nostalgi.”
Cullbergs konstnärliga ledare Kristine Slettevold bjöd in Ligia Lewis att göra ett nytt stycke för kompaniet ”på grund av den angelägenhet som genomsyrar hennes konstnärliga praktik”.
Så långt allt väl, förståeligt, sympatiskt, och i vår polariserade tid något att tänka sig som klargörande och genomskådande. Ligia Lewis ser koreografi i den euro-amerikanska traditionen som en ”föråldrad pålaga på kroppen”.
Därifrån till scenen och det verk som säger sig överskrida sceniska gränser är det emellertid långt. Ligia Lewis är lika mycket bildkonstnär som koreograf och regissör och öppnar ett slags naturens rum med ett tiotal dansare. Havsblå matta, ett blått, livlöst träd, några blå stubbar. Dansarna i gråbruna kostymer leder tankarna till urfolk på varma kontinenter. En orimligt trevande inledning sänker ribban, en ensam dansare får i en evighet (känns det som) etablera kontakt med åskådarna, göra rytmer med fötter och händer, leka med ord och sig själv.
Så småningom växer en gemensam rytmik fram, en bild för hur människan socialiserar sig och socialiseras och någonstans innan slutet dansar ensemblen till och med till lite Chopin, för att sedan återgå till mer handfasta rytmer.
Some Thing Folk är bara en timme och femton minuter långt, och har en ökande intensitet fram emot slutet, innan stycket slutar som det började i ett tyst skuggspel. I de korta sekvenserna som är mer intensiva bygger dansarna en gemensam väv av rytmik och rörelse, men den faller snart isär.
Syfte, teoretiska referenser och utfall balanserar inte. Det bildmässiga uttrycket i scenografi och koreografi är alltför trivialt i relation till ambitionsnivån, vilket gör verket pretentiöst. En stor del av koreografin kan bättre beskrivas som mim, och det understryker frånvaron av gestaltning. Viljan att icke-berätta för att genomskåda ett traditionellt västerländskt och uteslutande berättande fungerar inte väl. Programmets texter berättar mer och mer intresseväckande än dansarna som får kämpa på med ett oklart koncept.

Spelas på Kulturhuset Stadsteatern i Sthlm till och med 30/9

Margareta Sörenson