Den nya uppsättningen av Kermessen i Brügge och La Ventana är ett stillsamt frieri till Den Kongelige Ballet

Den långa vägen tillbaka till August Bournonville har börjat för Den Kongelige Ballet, efter att detta unika danska kulturarv har varit misstolkat och försummat sedan 2008. Det är ett strategiskt beslut av Det Kongelige Teaters styrelse, som Nikolaj Hübbes efterföljare Amy Watson, har tagit till sig – inte bara genom att rikta ett förnyat fokus mot den bevarade repertoaren av baletter från 1800-tallet, men också mot de delar av traditionen, som omfattar dansutbildningen och en specialisering i teknik, musikalitet och mim.
Watson utnämnde härom veckan den före detta solodansaren Rose Gad och solisten Alexander Stæger till Bournonville-ambassadörer med ansvar för att ta till vara, vidareutveckla och styrka Den Kongelige Ballets förankring i Bournonvilles stil och berättarkonst.
Det första steget utgörs av de nya uppsättningarna av det romantiska divertissementet La Ventana från 1856 och sagokommedin Kermessen i Brügge från 1851. Här står Alexander Stæger för en nytolkning av den spanska baletten, medan Rose Gad i samarbete med Bournonville-doyennen Dinna Bjørn har instruerat det nederländska folklivsverket efter Hans Brenaas legendariska iscensättning från 1978.
La Ventana, där handlingen är begränsad till en enda episod, och där fokus ligger på atmosfär och dans, är ett exempel på en balett, där formgivning och frasering av koreografin är av avgörande betydelse. Till skillnad från det är Kermessen i högre grad en handlingsbalett där vikten ligger på det dramatiska förloppet och mimiska uttrycket.
Stægers regi visar kanske först och främst hur avgörande Bournonville-träningen blir under de kommande åren: Det är extremt svårt att dansa Bournonville, och majoriteten av dansarna – både solister och kåren – utmanas till en sådan grad att det handlar om att lyckas upprätthålla grundläggande behärskning och förståelse för form, balans och viktförskjutningar.
Jón Axel Fransson utstrålar emellertid föredömlig säkerhet i sitt naturliga spel och sina komplicerade solovariationer som Señor i La Ventana, där han som om han vore buren av en usynlig hand obesvärat flyger över scenen och genom musiken med en smittande dansglädje.
Tobias Praetorius, som fortfarande väntar på sin solodansertitel, har i den manliga hovedrollen i Kermessen en likartad lysande energirikedom med vilken han levandegör sin rollfigur, violinspilleren Carelis, som fylls med beslutsam handlingskraft, som den rollfiguren kanske aldrig någonsin tidigare har haft. Som Eleonore har Eukene Sagues kommit långt i arbetet med dansstilen, men är så ivrigt överspelande och hängiven som den förälskade unga flickan, att poesin paret emellan inte riktigt får plats.
Konstnärligt och berättarmässigt finns det för övrigt en höjdpunkt när Eleonore och Carelis träder ut bland Kermessens många både medvetet överdrivna och avslöjande karikatyrer i en romantisk scen, där han ger henne en blomma, som just ska till att slå ut, medan han bjuder upp henne till dans. Här glider den mimiska dialogen över i akademiska steg, där deras rörelser speglar varandras rollfigurer och berättar om famntag som bara utspelar sig i fantasin och hänsynsfullheten i beskrivningen av de ungas tvekande, generande, och kyska känslor för varandra som ett fint exempel på den allmänmänskliga känsla som Bournonvilles persongalleri utstrålar. Men den fina spegelduetten på marknadsplatsen är bara inledningen till parets intima möte i Eleonoras rum i balettens andra akt, där Carelis kravlar in genom fönstret och förför sin älskade med en längtansfull ”romanesca”.
”Snart blir han alltmer öm, och hon vill dra sig tillbaka,” skriver Bournonville i sitt libretto, ”men han lockar tillbaka henne, dansande via tonernas trollmakt. När hon återigen vill fly iväg från honom, lägger han ifrån sig fiolen och och börjar sorgmodigt gå iväg. Men nu blir det istället hendes tur att ropa honom tillbaka: Musiken förenar de båda, och de vågar ge uttryck för varandras ömsesidiga kärlek.”
Scenen är en av balettlitteraturens renaste och mest gripande skildringer av den första, lyckliga upplevelsen av kärlek. Ett subtilt, känsligt ”tableau vivant”, en kärleksakt uttryckt i koreografi, musik och känslor, som också är en utsaga om Bournonvilles egen romantiska uppfattning om älskog och om konsten som ett medium för en sublim förening, som både är kroppslig och själslig. Denna förståelse fattas i den nuvarande iscensättningen, där Eleonore och Carelis jagas genom dansen och spelet i just detta sublima ögonblick då tiden ska stå still, och idén om livets djupaste mening ska uppdagas.
Bland den brokiga mängden borgare, bönder och riddare kristalliserar sig Christina Hammari i sin allmänmänskliga hygglighet som mor Trutje, och Agnes Rosendahl och Elvira Thomsen som hendes döttrar Marchen och Johanne, samt – naturligvis – Sebastian Suhr och Nico Janssen som flickornas friare, de båda toffelhjältarna Geert och Adrian. I divertissementets tredje bild finns tillfälle att beundra en annan av Den Kongelige Ballets stora talanger, Sylvester Jønson, för hans rena linjer och perfektion.
Programmet med La Ventana och Kermessen, som bara kommer att ges sex gånger, är ett välkommet återseende med båda baletterna – som inte har setts sedan 2013 – men det visar alltså på, vilket omfattande arbete det är att ta itu med traditionens olika element som ligger framför oss, om den ska kunna behålla sin giltighet och relevans. Och det finns redan en lärdom att dra. Först och främst är det nödvändigt att arbeta med den poesi som är livsnerven i Bournonvilles livssyn och hans dans, och att det i olika hög grad som det finns behov för nytänkande handlar om en faktisk förståelse av verkets innebörd.
Frågan om samtycke, som Alexander Stæger har inkluderat som prolog i La Ventana”, är exempelvis inte konstnärligt grundad, utan politiskt utformad och fungerar – i motsats till sin avsikt – dramatiskt begränsande. Hans idé att låta Señor framträda i Señoritas spegelbild som i en dröm – inspirerat av John Crankos balett ”Onegin” – är å andra sidan verkligt berikande och kan stå som hans speciella insats i balettens föreställningshistoria.

Kermessen i Brügge och La Ventana spelas till och med den 13 september.