Spansk kärleksdans och balettkomik i Brügge

Den Kongelige Ballet har precis kommit igång med den nya säsongen som består av ett Bournonville-dubbelprogramm med La Ventana och Kermessen i Brügge. Båda baletterna är nyuppsatta, men dansas i scenografier från produktioner från år 2005 respektive 2013.
Alexander Stæger, solist i kompaniet och en av Det Kongelige Teaters två nyutnämnda Bournonville-ambassadörer, har satt upp den charmiga spanskinspirerade kammarbaletten La Ventana. Precis som i Gudrun Bojesens tidigare uppsättning från 2013 har Alexander Stæger valt att lägga till en prolog till det korta divertissementet från 1856.
Stægers #MeToo-inspirerade idé i prologen, som handlar om att sätta gränser, är ett utmärkt försök att ge baletten en nutida prägel. Här fokuserar Stæger på skillnaden mellan den respektfulla Señors närmanden till den vackra Señorita och de unga friarnas mer oförskämda och påträngande beteende. Och även om den Bournonville-kunnige Stæger rör sig utanför Bournonville-stilen med bland annat de unga männens fysiska beröringar och höga lyft av Señiorita, är prologen dramatiskt begriplig. Men man hade önskat mer precision från de unga manliga dansarna.
Som Señorita är solodansaren Silvia Silvini kokett och tekniskt säker i sin dans från början till slut, och den berömda drömska spegeldansen hemma i Señoritas kammare är full av poesi. Solisten Liam Redhead har en elegant och ädel aura som Señior och bär sig vackert med säkra hopp och språng i sitt solo i den andra scenen.
Tomoka Kawazoe, Ditte Baltzer och Meirambek Nazargozhayev för sig alla tre vackert i deras raffinerade pas de trois, och det finns gott om sprudlande glädje i den avslutande seguidillan, där alla är på scenen och hyllar Señioritas och Señiors kärlek.
Iscensättningen av den glada och humoristiska Kermessen i Brügge (1851), som Bournonville också kallade De tre gåvorna, har anförtrotts den erfarna Bournonville-regissören Dinna Bjørn och den före detta solodansaren Rose Gad, som nu debuterar som Bournonville-regissör. Rose Gad, blev i likhet med Alexander Stæger, i augusti utnämnd till Bournonville-ambassadör av balettdirektören Amy Watson.
Dinna Bjørn dansade huvudrollen som den unga Eleonora när Hans Brenaa satte upp baletten 1966, och Rose Gad hade samma roll, strax före Hans Brenaas död 1988. Och det är just Hans Brenaas version som Dinna Bjørn och Rose Gad nu har haft som utgångspunkt. Det har resulterat i en mycket lyckad iscensättning, fylld med härliga och skojiga karaktärer.
Portugisiskan Beatriz Domingues får som född för att dansa Bournonville, och hon har en fantastisk naturlig sötma och charm i huvudrollen som den unga Eleonora. Det är rörande när hon och den extremt begåvade unge Alexander Larsson i den manliga huvudrollen som Carelis dansar kärleks-pas de deux.
Mads-Cornelius Ravn visar prov på en uttrycksfull komisk talang som Carelis något enfaldige bror Geert, som får en magisk ring som får alla att bli förälskade i honom när han bär ringen. Philip Katsnelson är en fin dansare som den andra brodern, Adrian, som får ett svärd som skyddar honom i slagsmål. Och det är underbart när Carelis kan få alla att dansa och sprätta med benen med sin förtrollade fiol.
Wilma Li och Victoria Bell skapar fina karaktärer av systrarna Marchen och Johanne, och Christina Hammari är härlig som deras energiska mamma, som örfilar upp döttrarnas pojkvänner när de inte vet hut att uppföra sig
Mads Blangstrup är sympatisk som Elenoras far, alkemisten Mirewelt, och Caroline Baldwin skapar den muntra rika änkan fru van Everding, som blir vansinnigt kär i den unge Geert när han bär den magiska ringen.
Både slovanka-dansen i röda stövlar i första akten och den tredje aktens divertissementet med Ji Min Hong och Philip Duclos i en klassisk pas deux är fina inslag. Under hela kvällen upplever man att dansglädjen på scenen är stor, och i orkesterdiket ackompanjeras det fint till båda baletterna från Det Kongelige Danska Kapel under ledning av Christian Øland.
Det är mycket glädjande, inte minst, att uppleva kompaniets unga begåvade dansare visa den rätta känslan för Bournonvilles stil. Detta ger hopp för Bournonvilles framtid på repertoaren, och som tur är finns det flera initiativ på gång kring Bournonville. Som Amy Watson skriver i sin inledning till det tryckta programmet: ”Som balettchef blir ett av mina viktigaste uppdrag att presentera Bournonvilles verk på många olika sätt.”

Vibeke Wern