Sophögen förvandlad till skattkista

Aldrig tidigare har Orionteatern påmint så mycket om en katedral som när Sophögen möter sin publik. Den gamla verkstadslokalen reser sig hög och vid över de utgrävda texterna från en sophög i byn Oxyrhynchos i antikens Egypten. De är stommen i ett stycke scenkonst som rör sig mellan performance, installation och flera olika sorts teater och musik.
Karl Dunér fortsätter här sitt experimenterande med skulptur, dockor, röster och musik. Här graderar han upp den till ett jätterum med ett inledande ”ljudverk” och sedan spelade scener.
Dagsljuset har släppts in från annars dolda fönster, dunklet är mjukt, män i gråa verkstadsrockar krattar sanden på golvet kring glest utställda pallar och bjälkar. Som på en välskött kyrkogård. Utplacerade i hela rummet vilar skulpturer av huvuden på stänger, kranieliknande, ur vilka inspelade röster kommer. Musik svävar däromkring.
Ljudverket inleder med ett slags teaterns spa – man sitter bara och tittar och lyssnar till röster som dyker upp och försvinner. Två brittiska arkeologer hittade sophögen i slutet av 1800-talet. Byn hade under seklen kring vår tidräknings början varit en glansfull stad, men sedan övergivits. De 500 000 papyrus som hittades har bara delvis tolkats till idag: texter av allehanda slag. Bouppteckning, inköpslistor, brev som här blandas med scener från riktiga dramatikers verk. Vackra texter, grymma också.
Ljudverkets många inspelade röster kommer huvudsakligen från Dramatens ensemble. På sandens olika spelplatser finns ett dussin aktörer, till exempel Magnus Ehrner och Torkel Petersson från Dramaten, spelsugna och i bästa form, men också Dunér själv, samlad, och dockmakaren Thomas Lundqvist, allvarsam. Samt Anna Lindahl, violin, Kerstin Frödin, flöjt, som ledsagar de dramatiska bubblor som uppstår. Dunér pinglar i en liten klocka: ny scen.
Allt är fragmentariskt, men så är också minnet. I senaten skrockar gubbarna i en rolig dockteaterscen, i sanden lever Akilles (Emir Waldmark) om i fysisk teater. Fragmenten passerar i en rytmisk revy, som väver samman en större bild, märkligt anspråkslös trots sitt stora anslag.
Tanken kommer seglande som ett skepp över havet: människorna är alltid desamma, trots alla skillnader. Oroar sig för barn och hälsa, för ägodelar och priser, försöker agera mot orättvisor och övergrepp. Texterna kommer från flera sekler då det en gång faraoniska Oxyrhynchos var hellenistiskt, sedan en del av romarriket, med en omfattande judisk befolkning, så småningom många kristna. En mångkulturell stad, makter som byts ut, politik, då som nu.
Ljudverket är öppet fyra timmar innan den lika långa föreställningen börjar. Först kontemplation, sen lösa scener, dynamiska och stillsamma blandat, ljuvlig musik där Anna Lindahl går från intrikata solon till ackompanjemang à la filmmusik till dockteaterscenerna. Många små pauser, man får komma och gå som man vill.
Katedralen igen. Det är rofyllt, skrämmande, roande. Ovanlig teater. Faktiskt enastående. Enkel men rik med sin polyfoni som famnas i ett vackert, harmoniskt minnesrum.

Texten har tidigare varit publicerad i Expressen.

Margareta Sörenson