Baletterna drar igång säsongen

Medan Baletten i Stockholm försöker hålla kvar sommarvärmen genom att inleda säsongen med Alexander Ekmans Midsommarnattsdröm med allergisäkrat hö och blomster så startade säsongen i Köpenhamn med konkurrens mellan Balettgala på Tivoli och ett Bournonvilleprogram på Det Kongelige Teater.
Charlotte Christensen rapporterar att Den Kongelige Ballets nya konstnärliga ledare, Amy Watson, deltog i den av de danska politikerna så önskade ”andliga upprustning” med att slå ett slag för Bournonville, genom att inleda säsongen den 30 augusti med att visa Bournonville för nya teaterbesökare med baletterna La Ventana och Kermessen i Brügge. Alltmedan Tivoli högstämt annonserade att ”19 av världens ledande balettdansare kommer till Danmark.”
Tivoli utlovade ”stjärndansare från balettvärldens topp”, från ”sex ledande balettkompanier”. Det är stora ord som föreställningen ”International Balletgalla 2025 – A Celebration of Dance” som den inte helt förmådde att leva upp till. Vi fick se många pas de deux’er i olika stilarter och några nya verk med mer än två medverkande. En nybörjarpublik skulle därmed kunna få ett grepp balettens möjligheter att berätta historier med hjälp av kroppens språk, vilket är ett lödigt föremål för en dansföreställning. Men det sus, man tidigare har fått uppleva, som när de allra största, som exempelvis Michail Baryshnikov har givit upphov till på Tivoli, det var man långt ifrån.
Kanske är det bara att konstatera, att der finns färre stora personligheder i balettens värld idag än det tidigare gjorde. Det atletiska, närapå akrobatiska har avlöst karaktärsdansen – man har gått från berättande till sportprestation. Det avspeglar sig i de mest krävande av de stora pardanserna, där Fumi Kaneko och Vadim Muntagirov skulle gestalta Julias och Romeos nyfödda kärlek i Kenneth MacMillans oöverträffade version av Prokofjevs balett och där Sara Mearns och Tyler Angle hade fått till uppgift att briljera i George Balanchines Diamant pas de deux ur Tjajkovskij-hymnen Jewels. Det första paret hade inte riktigt lyckats få in historien i kroppen och saknade karisma och det andra förmådde inte att leka med det sofistikerade, neoklassiska hos den ryskt tränade koreografens sätt att jonglera med återskenet av detta balettarv från den klassiska ryska traditionen.
Det gavs även tillfälle att reflektera över kvinnokroppens betydelse för det konstnärliga uttrycket. Sara Mearns var med sin breda torso och sina robusta, korta ben utvald som direkt motsats till den långa, smala, elegiska balanchine-typen från New York City Ballet, som diamant-prima ballerinan är tänkt att vara. Fumi Kaneko var däremot så tunn att själva betraktandet av henne ingav oro. Det var inte någon lite rar tonårs-Julie som tumlar in i förälskelsen, utan en kvinna med anorektiska drag.
På ett mer förlösande vis lekte två kvinnliga dansare från National Ballet of Canada med köns-förväntningar i en pas de deux ur koreografin Islands av Emma Portner. Det var fint att se Heather Ogden och Genevieve Penn Nabity smyga sig kring varandras kroppar, spegla varandra i identiska rörelser och vara synkrona och asynkrona. Det innehöll många härliga pointer, och man kände den närhet till koreografin, som kan uppstå i ett nytt verk som dansarna har blivit initierade i och inte bara utgör en del av ett överlämnande, som innebär att upplevelsen berövas stjärnstunderna.
Glädjen över att få dansa i en koreografi, som dansarna själva har varit med om att skapa, kom också till uttryck i det verk som Tivolis eget kompani, Tivoli Balletteater fick tillfälle att presentera. Koreografien Kevin O’Day lyckades få fram entusiasmen i sin balett utformad för Pantomimeteatret ”On the Road”, som galan visade ett kort stycke ur.
Nästan ny var danska Tobias Praetorius’ Oenothera för Kammerballetten, där tre dansöser från Det Kongelige Teater Astrid Elbo, Ji Min Hong och koreografens syster Ida Praetorius (som annars är till baletten i Hamburg) hade fått Franz Schubert (framförd av Trio Vitruvi) som utgångspunkt för en mycket romantisk liten historia. Det känns att Tobias Praetorius har en tanke om, att vår brutala samtid kräver ett skönhetens motstånd. Det mobiliserar han i sin Oenothera” mer angeläget än elegin i programmets sista pas de deux, John Neumeiers ”Adagietto” till Gustav Mahlers musik, även det dansat av Ida Praetorius med Matias Oberlin som partner.
Köpenhamn behöver få utländsk balettinspiration och Tivoli är det ställe där man bäst finner den. Nästa gång det ska bli balettgala kunde man kanske tänka sig att de visade färre men längre utdrag av nya och klassiska baletter.

Bournonville för nya teaterbesökare
Det kongelige Teater i Köpenhamn har under de första 25 åren av detta århundrade förändrat karaktär från att vara en dansk kulturinstitution till att bli ett kompani med övervägande utländska dansare. Som nationalbalett har den fått en diffus karaktär. Den balettskola som är knuten till Det kongelige Teater, som tidigare leverade dansarna till de två scenerna i Köpenhamn, är inte längre huvudleverantör av anställda vid Den kongelige Ballet. I dag är Den kongelige Ballet helt dominerad av utlänningar med mycket skiftande dansarbakgrund. Den senaste konstnärliga ledaren Amy Watson, är född i Kalifornien 1981, och hon anställdes år 2000. Efter sin utnämning som konstnärlig ledare för Den kongelige Ballet har hon offentligen profilerat sig som en försvarare av August Bournonville, som under föregångaren Nikolaj Hübbes tid försvann bakom denne ballettmästares egna produktioner aa klassikerna.
Den avlidne musik- och konsthistorikern och läraren vid balettskolan Ole Nørlyng arbetade på att få grunda ett ’Bournonville Videnscenter’, ett forskningsbaseret forum för substantiell undersökning av den ursprungliga Bournonvilletraditionen och de bevarade breven, partituren och libretton. Detta vetenskapliga centrum, baserat på källkritik och kulturhistoria kom aldrig till stånd. Amy Watson har nu utnämnt så kallade ”Bournonvilleambassadører”. Det är den före detta dansaren vid Den kongelige Ballet Rose Gad (född 1968) och den nuvarande ”Solisten” Alexander Stæger (född 1986). Bägge var ansvariga för nyuppsättningarna den 30 augusti.
Amy Watsons första premiär under säsongen 2025-2026 bestod därför av två Bournonville-balletter: La Ventana och Kermessen i Brügge. I programhäftet understryker hon i förordet vilken ”outtömlig källa Bournonvilles verk utgör, och hur inspirerande det är med många olika slags tolkningar.” Hon befriar sig från så kallad ”Regietheater”, altså omtolkningar i stil med den förre balettmästaren Nikolaj Hübbes, även om det nog inte är just detta som, Amy Watson mener, när hon fortsätter: ”Man kan göra så mycket med Bournonvilles arv, bara man alltid ser till att visa repekt för det”.

La Ventana blev på säsongens första kväll den 30 augusti 2025 presenterad i en uppdaterad form av en tidigare version med en mycket dominerande scenografi av Christian Friedländer, nu försedd med en prolog i Bournonville-stil koreograferad av Alexander Stæger. Hovedpersonen, som bara kallas för ”Señorita”, görs märkvärdig i ett jättelikt rum med målningar av Goya, Constantin Hansen, Ingres och Wilhelm Marstrand. Det verkar lite överdrivet i vad som ursprungligen skulle ha varit en ung flickas rum. Själv hade Bournonville i sin senare uppsättning förändrat scenbilden till ”en härlig trädgård med terrasse och frodig vegetation”.
I 2025 års version har omskapandet av Bournonville begåvats med med Alexander Stægers nykomponerade inledande, moraliserande berättelse om hur man inte bör närma sin en kvinna – i våra ”me-too”-tider, frestas man att påpeka. Man anar, att Amy Watson har i tanken att med den nya inledningen förhålla sig politiskt korrekt. Lyckligtvis är det den stilrena Jón Axel Fransson, som personifierar älskaren, Señor, som med Bournonvilles ord ”räddhågset och vördnadsbjudande” närmar sig den tillbedda. Han ser i alla lägen till att spänningen stiger.
Bournonville hade ett komplicerat förhållande till genuin spansk dans, som han vid flera tillfällen hade tillfälle att se i Köpenhamn.
Han beundrade eldigheten och livsglädjen, men hans La Ventana skulle idealisera dess sinnlighet. Det är naturligvis ett problem i dag, när dansälskare har ett en djupgående kännedom om flamenco, och när en konstnär som Selene Muñoz (som snart ska gästspela på Tivoli) kan leka med det ursprungligt spanska på en helt annat raffinerat och passioneret vis. Bournonvilles spanska dans är tämjd, som senare Petipas var det, och man kommer dessvärre inte i Alexander Stægers nya koreografi fram till något annat än något ganska trist och bedagat. Och när dansarna klappar rytmer med händerna har de inte det autentiska torrt träaktiga ljudet i likhet med att det inte alls syns något av kvinnornas dramatiske, sejrrige och kvinnligt suveräne – stolte kast med sina långa klänningar.
Som ett huvudnummer i La Ventana har Bournonville lagt in en spegeldans – ett fint gammalt trick, som han fick se på många olika scener i Europa: Två dansöser ger illusionen av att man ser huvudpersonen leka med sin egen spegelbild. Det är ett tacksamt nummer, men den nya versionen av La Ventana övertygar inte i sin helhet om Bournonvilles slitstyrka in i vår tid.

Gedigen på ett annat vis är Kermessen i Brügge, en handlingsballet byggd på Bournonvilles ingående kännedom om nederländskt måleri. Jerôme Kaplans scenografi och kostymer citerar även i den nya uppsättningen målerier ur konsthistorien. För regin ansvarar Rose Gad och ”en garvad mästare”, som Amy Watson skriver, nämligen Dinna Bjørn. Hon har genom tiderna stått för många rekonstruktioner av Bournonvilles baletter. Den nyaste Kermessen baserar sig på Hans Brenaas uppsättning från 1979.
Här hittar vi klart tecknade figurer, tre unge par med vitt skilda personligheter,allesammans lättbegripliga och folkliga. Här sätts dansarnas förmåga att gestalta en roll verkligen på prov, och det lyckas särskilt fint för de kvinnliga dansarna att komma med några personliga övertygande förslag på de unga flickornas upplevelser av kärleken. Eukene Sagues, en mycket liten dansös (och just därför ytterst välkommen i Bournonville-repertoaren, som inte trivdes med långa och långbenta dansöser.) var charmerende som hovedpersonen Eleonore, medan Agnes Rosendal och Elvira Thomsen gav liv till den krassa och den gråtmilda kärestan. Tobias Praetorius är som skapt för rollen som Carelis, som vill sin trollska fiol kan förhäxa hela Brügge, medan Sebastian Suhr och Nico Janssen inte riktigt fick fram några riktiga Bournonvilleska lustigheter i tolkningen av hans bröder.
I andra akten tycktes luften tycktes gå ur skämten. Den fina damen, som, lite som i Shakespeares En midsommarnattsdröm, genom trollslag har förälskat sig i en grobian var inte rolig i Astrid Elbos gestaltning. Problemet med autentisk Bournonville är att det finns så långa scener där det inte förekommer någon dans, där det ska spelas komedi utan några särskilda steg. Han märkte detta själv, och med tiden införde han mer och mer koreografi i sina föreställningar. I Kermessen finns det därför en ganska härlig ”slovanka”; men också en klassisk dans av fru van Everdingen, som utmanar publikens tröskel för tristess. Man återvände med lättnad till den centrala handlingen i tredje akten, med konstens (musikens) roll som räddare av den korrekta och njutbara världsordningen.
Blev Bournonville sålunda återinsatt som Den kongelige Ballets fundament på Gamle Scene på Kongens Nytorv i Köpenhamn? Med nöd och näppe. Känslan blev istället att Bournonville borde upplevas som en kulturell plikt, ett led i, vad den danska kulturministern önskar att se: den omtalade andliga upprustningen. I världshistoriskt olyckliga tider kallar man på böckerna teatern, målarkonsten och musiken till den europeiska civilisationens räddning. Bournonville-aftonen fick snarare något pliktmässigt över sig. Än så länge har vi inte gått miste om det överskott av liv och konst, som vi har behov av.”

Charlotte Christensen

Se kglteater.dk/det-sker/sason-20252026/ballet/la-ventana–kermessen-i-brugge

Fler Nyheter