Komiska teatrala typer dansar igen på Confidencens scen, men skrattet fastnar

Det var mer än jag visste att den moderna slottsteaterns grundare, Kerstin Dellert, gjorde Confidencen till hemmascen för Stockholm 59° North, kompaniet som består av solister från Kungliga baletten. Kerstin Dellert uppträdde gärna som Mme Dulondel när hon gjorde introduktioner på Confidencen i full ornat! Mme Marie Dulondel var en av stjärnorna i den franska teatertrupp som engagerats av det svenska kungaparet i Stockholm på 1750-talet.
Confidencens nuvarande konstnärliga ledare, Madeleine Onne, som en gång grundade Stockholm 59° North, påminner om detta och gör nu sammalunda. I blänkande violett kreation axlar även hon Mme Dlondels roll, och påpekar att denna skickliga artist både sjöng och dansade. En vän till hertig Karl skrev i sin dagbok om henne: ”Jag måste erkänna att den lilla människan har många kvaliteter, ty hon dansar väl, spelar väl och sjunger väl.”
Onne välkomnar publiken till en afton med sitt ”gamla” kompani i två av Kungliga balettens historiska verk: Il Pastor Fido och Fiskarena. I synnerhet Fiskarena var en av de historiska baletter som länge dansades på Drottningholmsteatern, tyvärr inte längre.
Il Pastor Fido är en dansad prolog till operan Den trogne herden av Händel med libretto efter en dikt av Guarini. Prologen lades till operan tjugo år efter uruppförandet 1712, men kan framföras helt fristående: den ärar dansens kraft med en solistroll för dansens gudinna, Terpsichore.
Dagens konstnärliga ledare för Stockholm 59° North, Nadja Sellrup, dansar rollen som Terpsichore, Erika Sax och Caroline Gentele sjunger rollerna som Apollo och Erato. Sellrup ikläder sig 1700-talets dansestetik, så som den uppfattats av Mary Skeaping, Kungliga Balettens chef på 1950-talet. Lätt och älsklig, men – det måste också sägas – föga varierad. Mer som att försjunka i en historiebok med vackra bilder till Händels musik, trakterad av en ensemble ur barockorkesten Rebaroque.
Efter paus ges Fiskarena, som hade premiär 1789 på operan i Stockholm i Antoine Bournonvilles (pappa till Auguste) koreografi. Den har sedan åter- och nyskapats av Mary Skeaping och Ivo Cramér i samarbete för Drottningholmsteatern. Det är en komisk balett till käck musik av Kraus, och handlar – på typiskt commedia del’arte-vis – om unga Charlotte som är förälskad i en engelsk sjöman. Hennes mamma vill däremot se ett gott parti med en äldre köpman, herr Ambrosius – hu! Den engelske sjömannen och hans vänner, en svensk respektive neapolitansk sjöman, stöttar de unga tu. Som dock i och med att en grupp romer kommer dansandes äntligen får varandra: två romska flickor lockar falskeligen herr Ambrosius att kramas – mamma får syn på fadäsen och äktenskapskontraktret rivs.
Det ÄR roligt. Dansarna snitsar till sina karaktärer, Elina Lehtos stadiga mamma går från omsorg över raseri till att slutligen bli kär själv, i den oemotståndligt sömnige och korkade notarien, med bläckhorn i ett band om halsen. Jens Roséns bleksiktige kontorsnörd är som tagen ur en tecknad film, så kul! Liksom den utomordentligt löjlige herr Ambrosius, med besynnerliga artiga benspark, Marin Jalut-Motte excellerar i trams.
Problemet är, naturligtvis, hur romer på en scen gestaltas. Ur danssynpunkt har deras koreografi blivit mer centraleuropeisk med steg som lite liknar ungerska danser, deras dräkter är granna och behängda med smycken, de bor i tält och uppfyller de flesta krav på etniska schabloner som man helst vill se skrotade. De lever utanför lagen, men de är å andra sidan också de som står för en uppfinningsrik och rebellisk lösning på problemet.
En stor förändring från tiden när Skeaping-Cramér skapade Fiskarena för Drottningholmsteatern på 1960-talet är att dagens solister vid Kungliga Baletten är från olika länder både i och utanför Europa. Därmed är dansarnas individuella etnicitet helt ovidkommande för deras roller i dansstycket. Minji Nam gör huvudrollen Charlotte alldeles utmärkt, både roligt och trånsjukt.
Men dansarna som föreställer romer har klätts ut med stort hängande hår för kvinnorna och toppiga hattar för männen, brokiga kläder och många smycken. Kan man säga att de ikläder sig schablon-roller lika väl som karikatyren av en uttråkad och förtryckt notarie eller en gubbsjuk äldre gentleman? Att alla roller i en komisk balett är schabloner? Jo, det är sant, men schabloner som var komiska eller spännande en gång i tiden är det inte alltid längre.
Det är inte enkelt, för däremellan kommer rasismen. Det går inte att inte låtsas om romernas historia i Europa, Förintelsen och särbehandlingen och diskrimineringen ända in i det präktiga svenska folkhemmet. På samma sätt har andra sceniska schabloner som puckelrygg och dvärgväxt placerats i arkiven, liksom alkoholism. Vem skrattar åt Holberg och Jeppe idag? Vi önskar honom en framgångsrik tillnyktring och behandling.
På samma sätt som västerländska etnografiska museer våndas över sina stulna samlingar måste vi våndas över andra historiska arv. Romer som exotisk krydda har kantat konsten i Västerlandet sedan århundraden – Carmen, Ringaren i Notre Dame, Singoalla. Romerna i Fiskarena är sannerligen inte det värsta, de utgör en positiv kraft i en dramatisk bagatell och man kan alltid komma undan med att baletten är historisk och att det var roligt då. Eller så kan man inte det.
Jag tvivlar inte på att man funderat på saken. Men medalj till den som hittar en lösning!

Margareta Sörenson