Ett brett grepp på balett

Stilistiskt sett är det ett ytterst blandat program, som Tivoli presenterar på sommarens internationella balettgala A Celebration of Dance (En hyllning till dansen) med solodansare och solister från en rad ledande balettkompanier samt dansare från Köpenhamns Tivolis eget danskompani, Tivoli Balletteater. Kända highlights från den klassiska repertoaren blandas med neoklassiska koreografier och uppfriskande nya intressanta verk av koreografer som David Dawson, Kevin O’Day och Emma Portner.
Programmet både inleds och avslutas med John Neumeiers neoklassiska steg dansade av Hamburgbalettens stjärnor. Den karismatiske Alexander Trusch (som faktiskt sa upp sig från Hamburgbaletten i maj i protest mot den kortvariga chefen Demis Volpi) besitter en vidunderlig musikalitet, när han till Dvoraks stråkmusik inledningsvis dansar ensam i Spring and Fall (1991). Sen avlöser Olivia Betteridge honom när hon i sitt solo med sin ungdoms blomstring med förvåning betraktar sina egna fötter. Tillsammans förenas sedan de två i ett inkännande pas de deux.
I galans avslutande verk Adagietto (1975/1989) till den välkända Mahlers 5:e Symfoni råder det fin energi mellan Ida Praetorius och Matias Oberlin i den uppfinningsrika och rörande koreografin. Man gläder sig över den mognade utstrålning som Ida Praetroius nu besitter tack vare sina år som dansare i Hamburgbaletten.
Hon är även med i det ena av Kammerballettens tre verk, trion Oenothera, koreograferad av hennes lillebror Tobias Praetorius 2021 till musik av Schubert. En vacker och mycket klassisk och enkel tåspets-trio, där Ida Praetorius nu tillsammans med Astrid Elbo och Ji Min Hong agerar som gracer i lätta, ljusa klädnader.
Det råder i gengäld konflikt och motstridiga känslor av att både vilja och inte vilja i Kristian Levers duo Unravel (Reda ut), som han koreograferade speciellt för Alba Nadal och Tobias Praetorius i Kammerballetten 2018. Det blev nu ett välkommet återseende med de två härliga dansarna i den dynamiska och kraftfulla duon, där paret avslutningsvis släpper greppet om varandra.
Det råder tät fysisk kontakt mellan dansarna Maria Kochetkova och Sebastian Kloborg i det tredje inslaget av Kammerballetten, Benjamin Millepieds Closer (2006). De två härliga dansarna som även är ett par i verkliga livet, gjorde under covidpandemin 2020 en fantastisk dansvideo med just denna koreografi filmad på olika platser i ett öde Köpenhamn (se vidare: https://www.sebastiankloborg.com/media). Det var en mycket fin upplevelse att nu få se koreografien med sina höga lyft och varma omfamningar i en scenisk version till musik av Philip Glass spelad live på piano på scenen av Alexander McKenzie.
För första gången kunde man på galan se dansare från The National Ballet of Canada i Tivoli. Deras inslag tillhörde aftonens höjdpunkter.
I brittiska David Dawsons On the Nature of Daylight (2007) utforskar de två skickliga solodansarna Genevieve Penn Nabity och Ben Rudisin kärlekens idé som något både allmängiltigt och extraordinärt. De räcker båda upp sina utsträckta armar mot himlen. Här förekommer många uppfinningsrika lyft där hon bland annat hålls med huvudet nedåt och fötterna uppåt. Både när han svingar omkring henne och när hon glider iväg i sina tåspetsskor ger det associationer till skridskodans.
Genevieve Penn Nabity dansar också i kanadensiska Emma Portners ytterst intressanta och skulpturala duo Islands (2020), där hon tillsammans med Heather Ogden utforskar förhållandet mellan två kvinnor. Fysiskt tätt förbundna av ett par sammanfogade byxor ger de två dansarna associationer både till siamesiska tvillingar och yin och yang. Men kvinnorna lyckas också frigöra sig från varandra och byxorna och får med sina nakna ben en ny sensualitet i det nära förhållandet. Det är en mycket fint och stramt utformad koreografi, som sänder tankarna till duon Elephant, som Emma Portner skapade för Kammerballetten 2024.
Programsatt precis efter Islands framstår Balanchines annars så briljanta klassiska pas de deux från Diamonds (1967) lite gammeldags både när det gäller relationen mellan man och kvinna och när det gäller de lätt bedagade kostymerna. Men Sara Mearns från New York City Ballet imponerar med sina säkra balanser i fint partnerskap med Tyler Angle.
Ett mycket fint partnerskap var det också mellan stjärndansarna Fumi Kaneko och Vadim Muntagirov från Royal Ballet i London, som dansade ett pas de deux ur Kenneth MacMillans Romeo och Julia (1965) med stor expressivitet och förälskade ögonkast.
Från den klassiska repertoaren kunde man dessutom uppleva ett pas de deux ur Don Quiote koreograferat av Alexej Ratmanskij efter Petipa. Här dansade Anna Tsygankova och Timothy van Poucke från Het Nationale Ballet med kraftfull virtuositet med respektive tåspetsdans och höga hopp.
Naturligt nog var också dansare från Tivolis eget kompani i galan, där de inledde den andra delen med ett utdrag av Kevin O’Days nya kreation till On Down the Road. Det var ett kort och fint inslag för tio dansare iförda korta strumpor som rörde sig i kraftfulla rörelser till Fanfare Ciocarlias festliga musik. Man fick verkligen lust att se verket i sin helhet.
Bortsett från On Down the Road och Islands blev samtliga verk glädjande nog ackompanjerade av levande musik. Till Kammerballettens inslag var den härliga trio Vitruvi (med ny violinist) med på scenen, medan Tivoli Copenhagen Phil under ledning av gästdirigenten Maria Seletskaja ackompanjerade de övriga verken. Inte minst Dvoraks och Mahlers musik framfördes mycket vackert av orkestern.
Utan att ha någon egentlig röd tråd gav den internationella balettgalan en fin möjlighet att uppleva en stor spännvid av uttryck ur balettens värld. Det var särskilt glädjande, att verk från vårt eget årtusende var rikt representerade på galan.

Namn:. Koreografer: Ensemble: , . Plats:

Vibeke Wern