Kammerballettens bjuder in publiken till ett existentiellt och konstnärligt rum

Till ljudet av den isländske producenten Ólafur Arnalds’ melankoliska ballad Particles för dansarna som tysta guider publiken från foajéns mjuka kvällsljus och hemtama utsikt över Köpenhamn in i Takkelloftets mörka teaterrum. Ett pianos mjuka hjärtslag, en längtansfull stråkes stämma och en sångröst, som drömmer om att sluta viktlös i ett smaragdgrönt hav, om att dansa, om att vara helt stilla.
Redan där märker du att du inte bara är åskådare, men att du är en del av något som faktiskt kan förändra dig. Ett möte med dig själv, som konst ofta är, ja, men denna gång även ett privilegierat, sårbart mänskligt möte med just dessa nio dansare och fyra musiker.
Det börjar inte så annorlunda från andra som har använt sig av samma grepp, men koreograferne Paul Lightfoot och Sol León omfattar i Kammerballettens nya föreställning Stay Tuned sina musiker och dansare med en övertygande tro på dans till kropp och själ, konstens möjligheter att förändra.
Samenkomen kallar Lightfoot – med ett holländskt ord – del 2, som i bruket av geometri, upprepning och utveckling av enkla koreografiska motiv för ensemblen skapar en meditativ, i det närmaste hypnotiserande övergång som skärper sinnena, men öppnar hjärtat för del 3, Suffer Little Children. En upprepning av ett känsloladdat och svårt arbete på teman som oskuld, melankoli, meningslöshet, förlust och sorg, som han skapade för Kammerballetten i 2023, men som i den här inramningen upplevs med en ny slags estetisk fördjupning också när det gäller skönhetsupplevelsen och ljuset i mörkret.
De svartklädda dansarna träder ut och in i ljuskäglorna i konceptets svartvita bilddrama, där rummet är tomt, bortsett från de fyra musikerna längst bak på scenen. Dansarna är ofta helt framme på golvet, så nära att man nästan kunde röra vid dem, när de låter fingertopparna vila på någon annans arm, eller våldsamt stöter emot varandra eller smälter ihop som yin- och yang-figurer.
Lightfoot koreograferar i ett sublimt ”flow” av rörelse och delar upp bilderna i närapå filmisk korsvis klippteknik med plötsliga omstruktureringar av scenen och i en lek med händer i ljusstrålar eller framför ansiktena, som är i försjunkna i sorg.
Medan Lightfoot utförskar djupet av förluster, vänder Sol León blicken mot livets absurda och lekfulla sidor i Serendipia. Andra halvan av Stay Tuned är efter pausen mer löst tänkt som ett improviserat collage av olika mimiska infall.
Den startar också mörkt och mystiskt med den Nefertiti-sköna ballerinan Olga Smirnova, som med ett ikoniskt, morbit motiv från den romantiska balettens bourréer jämfota och med omärkliga små steg på halvtå, men som härifrån utvecklas humoristiskt som en ”comic relief”. En lättnad, som med knäppa grimascher och karikatyrartade karakteriseringar helt släpper loss i latinamerikanska danser till den kubanska sångaren Antonio Machíns sång Debilidad och Toda una vida.
Allt det här hör ihop med livet, verkar det som Lightfoot och León vill säga, innan allvaret och eftertänksamheten tar tag i dem igen för en epilog , där dansarna tar varandra i hand och avslutar resan som startade var för sig , men nu fortsätter tillsammans hand i hand. Från början när vi gick in i mörkret bakom dem, vänder de nu tillbaka och och kommer oss till mötes. En symbolrörelse mot publiken som upplevs både fysiskt och känslomässigt påtagligt.
Jag har sällan upplevt Allkonstverkets ideal – alltså idén om en konstnärlig helhet förverkligad på ett mer lyckat vis, koncentrerat och fullständigt. Stay Tuned är meningsskapande i ordets rätta bemärkelse: ett arbete med nutida insikter och stor medmänsklig inlevelse och en oförglömlig konstnärligt existentiell upplevelse. Stort tack.

Spelas på Takkelloftet, Operaen, Köpenhamn till och med 16 augusti.

Alexander Meinertz