Dans i trädgården uppstår kring bautastenar

Dansföreställningen Menhir II gavs i kulturcentret Matsesgårdens trädgård under tre kvällar i augusti. Verkets titel Menhir II syftar på de urgamla bautastenar (menhir på franska) som förekommer i Skandinavien och på kontinenten. En symbolisk bautasten är någonting för de medverkande dansarna – svenska Linda Forsman, brittiske kontaktimprovisatören, koreografen och poeten Julyen Hamilton samt grekiska dansaren och sångerskan Eleni Pantazatou – att samlas kring.
Matsesgårdens naturskönt belägna trädgård med knotiga gamla lindar, äppelträd och utsikt över sjön Grycken utgör föreställningens scenografi. Den inleds med en mjukt gnolande kvinnoröst. Linda Forsman gör entré och levererar ett solo i klassisk vindhäxestil. En mörk kappa över axlarna framhäver de svepande rörelserna. En mansröst kommenterar och tilltalar henne på engelska. Lou T Lundqvists elektroakustiska musik bidrar med att ge dansen rytm och stadga. Dans, musik och röst smälter samman till en kropp.
Inför nästa scen förflyttas publiken till en gräsmatta vid sidan om boningshuset. Iförda gummistövlar och vida skjortor bär Linda Forsman och Eleni Pantazatou in en stege som de lägger på gräset. De håller sej på avstånd från publiken, intresserar sej mer för några äppelträd i utkanten av trädgården och dansar parallellt snarare än i möte med varandra. Tystnad råder, det finns ingen musik. Det enda som hörs är vinden och stöveltrampet, som en stillsam version av sydafrikanska gruvarbetares stöveldans.
Stövlarna åker av och dansarna bär ut stegen men lämnar kvar stövlarna. Publiken tar plats framför gårdens konstgalleri. Ut genom dörren kommer Julyen Hamilton, utklädd till städgumma med schalett på huvudet och långkjol. Ögonen är förbundna och han talar ett obegripligt språk. Ett enda begripligt ord tränger fram ur svadan, nämligen ”civilization”. Han är arg och hötter med nävarna, som om han kastar ur sej besvärjelser och förbannelser, likt en gamling som fått nog av civilisationens våldtäkt på naturen och skriker ut sin förtvivlan och smärta. Samtidigt är han rolig när han agiterar med kropp och röst, uttrycker sej med gester och slänger grejor i backen. Till slut somnar han och Eleni Pantazatou går fram till honom, sjungandes en ordlös melodi.
Dags så för slutscenen. Vi återvänder till platsen framför huset med lindarna och utsikt över sjön. Linda Forsman inleder med ett känslostarkt solo fyllt av avsky, glädje och vrede, ackompanjerad av elektronisk musik. In kommer också Eleni Pantazatou och Julyen Hamilton, den sistnämnde nu i mer vardagliga kläder. De tre dansar och det är vackert, men samtidigt uppstår en märklig kontaktlöshet, som om de befinner sej i olika världar. Mot slutet närmar de sig varandra, men i slutscenen ställer de sig rakt upp och ner på rad som tre bautastenar med ryggarna mot publiken och ser ut över sjön.

Karin Kämsby