Spännande svajiga skulpturala dockor släcker törsten i Skärholmen

Elefanten, stor och grå. De vinglande höga girafferna, lejonet som törstigt lapar vatten från dammen på Skärholmens torg. Hjordarna, the Herds, har vandrat hela vägen från Kongo-Kinshasa och hit – ett fantastiskt projekt och en mänskligt, animaliskt, politiskt och etiskt lysande idé. Via Nigeria, Spanien, Frankrike, England, Danmark till Sverige och sedan Norge. Därav de ”nya” dockdjuren älg, ren och varg.
Nu driver de fram i hettan på ett torg mellan betonghusen och den prunkande grönsakshandeln, kanske Stockholms bästa. Dockteatern fortsätter att fira triumfer, men har också fortsatt svårt att komma ur sin teknikalitet. The Herds är mer skulptur och parad än teater. Att se bufflar och älgar driva fram är en upplevelse, och alla kan tänka själva, det är sant. Ändå saknas en gestaltning, något mer än att bjuda in till beundran av djuren, skickligt uppbyggda av wellpapp på lätta trästommar. De bärs eller manövreras av tre, fyra personer per animal, utöver en internationell kärntrupp deltar många lokala (unga) aktörer. En liten musikensemble kompar, mest trummor, lite magert.
Några ögonblick då hjorden plötsligt rusar fram för att sen återgå till lunk, ilar det till. De får liv, kontrasten med torgets ramar gnistrar till: rullshopping-väskorna, skärholmsborna på parksofforna, vårt dagliga bröd – paprikor till extrapris, meloner och jordgubbar.
Men ögonblicket är kort, och drunknar i en slags otydlighet som inte borde uppstå inom ett tema som är så rikt, så närmast övertydligt medan skogsbränderna rasar och översvämningarna väller fram.
Hjorden fortsätter att dra fram i Stockholm några dagar. Regissören, Amir Nizar Zuabi, har också tidigare medverkat vid Riksteatern. Det är bara att förundras, önska mer, och ännu bättre.

Margareta Sörenson