Verdensbalettens oförvägna hängivenhet för rörelsen och ögonblicket tillför en genuint konstnärlig nerv

Ljudet av klirrande vinglas, dämpade skratt och förväntansfullt sorl under trädtopparna är en del av upplevelsen och den drömska atmosfär som omger Verdensbaletten, som har inlett sin 18:e sommarturné med premiär i den gamla parken vid herrgården Sølyst i Klampenborg norr om Köpenhamn.
Publiken utgör i sig ett kulturmöte mellan damer med picknickkorgar på armen samt herrar i stråhattar och lite lätt knutna halsdukar, och balettomanerna som anländer med kritisk blick och vikta program i knät. Verdensbaletten famnar både de här grupperna: de kräsna kännarna, som vet vad de vill se – och vad de helst inte vill slippa undan samt den breda publiken som kommer för stämningen och skönheten. Programmets totalt 15 nummer, som kommer att ges vid ytterligare 11 föreställningstillfällen i juli och augusti, balanserar därför mellan det konstnärligt ambitiösa och det tillgängliga, med vissa inslag som drar åt show och musikal.
Trots att namnet signalerar balett, erbjuder detta extremt professionellt drivna utomhusevenemang en kulturell kväll med både sång, musik och dans.
Turnéns främsta drivkraft, operasångaren Jens-Christian Wandt, flankeras av den norska sopranen Lydia Hoen Tjore, pianisten Alexander McKenzie, violinisten Niklas Walentin och sju dansare från Royal Ballet, English National Ballet, Staatsballett Berlin och Den Kongelige Ballet, under ledning av australiensaren Steve McRae och den ukrainska ballerinan Iana Salenko.
McRae och Salenko inleder och avslutar programmet med två av huvudnumren i den klassiska balettens repertoar, ett pas de deux från Marius Petipas Törnrosa (1890) och Don Quijote (1877), där McRae stöder Salenko i väl utsträckta balanser innan hon lyfts upp i luften och slutligen utför en serie alltmer virvlande, men mästerligt kontrollerade piruetter.
Det är sublimt utfört, men både Törnrosa och Don Quijote har setts flera gånger tidigare, och i likhet med Petipa har även Verdensbaletten blivit snärjd av sina egna konventioner, när det egentligen borde finnas utrymme för innovation. Vi behöver inte se fler stegsolon från Steve McRaes hand, och även om Jens-Christian Wandt som guide presenterar Världsbalettens artister både insiktsfullt och med stor värme, förekommer det även här upprepningar bland anekdoterna.
Den förmedlande aspekten är helt central för Verdensbaletten och att skapa en övergripande, meningsfullt konstnärligt sammanhang för alla olika fragment. Det finns ingen anledning att sänka ambitionsnivån när det gäller det uppdraget. Människor vill gärna bli klokare och få en insiktsfull upplevelse, och här fungerar det exemplariskt när Wandt bildar grunden och ramverket till förståelse för programmet.
Detta gäller särskilt verk med mer gravitas som den amerikanska dansaren Bobbi Jene Smiths grafiska, dramatiskt slående solo O Solitude för Astrid Elbo och Tobias Praetorius lyriska trio, Forglemmigej.
Det finns spår av både George Balanchine, Frederick Ashton och Antony Tudor – 1900-talets tre stora neoklassicister – i Praetorius nya miniatyr. En abstrakt, elegisk trio med två musiker på scenen, som med enkla löpningar och positioner med botaniska motiv också kan ses som en fortsättning på Praetorius tidigare verk Oenothera (2021).
Praetorius är som en tecknare vars penna aldrig lyfter från pappret, där det koreografiska flödet i hans linje är både komplext och fritt. Här använder han dansarnas överkroppar som svajande blomkroppar, med armar och fingrar som sträcker sig och öppnar sig likt kronblad mot solen. Att dansarna håller varandras händer är ett motiv som har blivit ett kännetecken för Praetorius, precis som konstnärerna formar portar som de går under och igenom, vilket påminner mig om Balanchines Concerto Barocco (1941).
Temat i Forglet är ett stillsamt ”memento mori”, inspirerat av H.C. Andersens saga Den lille Idas blomster (Lilla Idas blommor) och kanske Antony Tudors ”The Leaves Are Fading” (1975). Det är tydligast öppningsscenen, där en kvinna sinnrikt bärs från mannens bröst och likt en himmelsk varelse svävar med armarna utsträckta mot en tredje dansare, som vilar hopsjunken på marken och med ansiktet böjt i sorg. En skulptural figur som tycks innehålla både förlust och fantasins lyft. En koreografisk bild som ger fysisk form åt lilla Idas idé om blommorna som dansar, sjunger och dör om natten och står som en symbolisk bild av hennes kontakt med en annan värld, en andlig värld.
Programmets i sammanhangets kanske mest väl valda nummer är den unge dansaren Harris Beatties lätta, eleganta Love Me, Love Me Not, där han själv gestaltar en käck Frank Sinatra-liknande figur inför den illmariga Anne Rose O’Sullivan i en Doris Day-aktig roll och – som kontrast – den fysiskt vibrerande och kompromisslösa duett ur William Forsythes epokgörande samtidsballet In the Middle, Somewhat Elevated (1987), som blir till kvällens klimax.
Gareth Haw håller med blicken sin partner Sangeun Lee i ett i det närmaste laseraktigt fokus, medan partnerarbetet drivs av motstånd: Kropparnas lodlinjer förskjuts, greppen låses, lemmarna pressas ut i akrobatiska extremer och vridningar, som växlar mellan det nonchalant långsamma och explosivt riskabla och låter luften gnistra av elektrisk spänning. I Forsythes estetik, men också i hans idévärld, fodrar den fysiska virtuositeten inte bara tekniskt kunnande, men också en oförvägen hängivenhet för rörelsen, för varandra och ögonblicket som hör ger Verdensballetten äkta konstnärlig nerv.

Turné över hela Danmark till och med 6 augusti.

——

Alexander Meinertz