Ett jämnt och återhållet flöde över tiljorna

Nog är hon sträng, den goda Selma Lagerlöf. I Kejsaren av Portugallien skildrar hon, som så ofta, hur livets balansräkning måste gå ihop. Den som felat tvingas sona sitt brott för att i en sista sluträkning befrias. Sträng är hon, men vidsynt som utblicken över Frykdalen en strålande sommardag.
När nu Västanå teater gestaltar denna sträva skildring av mänskliga villkor finns inga skäl att slå klackarna i taket. Det gör man heller inte. Dansen går, men denna gång i ett jämnt och återhållet flöde över tiljorna där det inte finns annat teatermaskineri är de många aktörernas fötter i ringlande entréer och sortier. På Västanå spelar man alltid världsteater och klassiska kinesiska scenväxlingar används här flitigt med en stramt hållen flod av kroppar. Magnus Stinnerboms musik är mer än vanligt präglad av flöjter från österut fjärran länder; en dov meditativ ton som brer ut sig.
Det finns kärlek som befriar, och det finns kärlek som binder. När den fattige Jan i Skrolycka får en dotter upplever han för första gången i livet en kärlek som gör honom fri och lycklig. Han älskar sin Klara Fina Gulleborg bortom sans och måtta, och när hon beger sig ut i världen för att tjäna ihop pengar till föräldrarnas skulder längtar Jan så efter sin flicka att han förlorar förståndet. Den befriande kärleken vänds i sin motsats: både fadern och dottern är hårt bundna till varandra.
Berättelsen har tre huvudroller, Jan, hustrun Kattrina och dottern. Men hos Västanå är konceptet att det dansande kollektivet har huvudrollen, det gör också den lilla familjen i alltings mitt nedtonad och grånad med föräldrarna Rolf Degerlund och Hanna Kulle. Scenen vilar i blågrått, ensemblens dräkter går i vitt och ljusgrått, forna tiders oblekta arbetskläder. Först när dottern, spelad av Edith Nilsson, får en röd, glänsande klänning tänds en eld av lockelse, längtan och fara.
Det är som om aktningen för det litterära verket varit lite för stor. All vanmakt, fantasi, sorg och vansinne som texten rymmer pressas in i en form. Varför inte lita på dansens kraft och låta koreografin utvecklas och vara uttrycksfull som Inger Hallström Stinnerboms vältaliga kostymer? Varför inte låta musiken få större plats i berättelsen och inte övervägande vara en page-turner? Kejsarens grandiosa tok-visa blir till en baktung koral med oklar plats i berättandet.
Men det finns tröst. Till all lycka för denna uppsättning finns en tillskapad roll för scenen: Drömflickan, Klara Gulla som barn, ordlöst men känsligt spelad av en liten flicka, Alexandra Zhukova från Unga Västanå. Hon gjuter liv i minnesbilden av barnet, faderns ögonsten som en gång fick hans hjärta att börja slå. I sin lysande röda klänning är hon en kärlekens lilla apostel, ständigt närvarande, uppmärksamt iakttagande och en symbol för en möjlig försoning.
Hon är faktiskt uppsättningens trumfkort. Stinnerbom har skapat en hjärtegod bild av barnets stora betydelse i de vuxnas liv, samtidigt som han sätter barnets perspektiv i centrum. Precis som Selma.

Recensionen är tidigare publicerad i Expressen, 24 juni.

Margareta Sörenson