Stark spansk kvinnlig urkraft

Årets upplaga av den internationella dansfestivalen København Danser, inleddes med stil den 21 maj med Sidi Larbi Cherkaouis Sutra (2008), där 17 buddhistiska Shaolin-munkar från Kina intog scenen.
Som det andra verket på sommarens festival har de två konstnärliga ledarna, Thomas Mieth och Ulrik Birkkjær, valt att presentera spanska Marcos Moraus sprudlande och kraftfulla verk Sonoma (2020) med nio kvinnliga dansare från Marcos Moraus kompani La Veronal från Barcelona. Det är en helt fantastisk blandning av kvinnlig urkraft, religiösa ritualer och surrealism som förenas i Sonoma.
Titeln kan läsas som en sammanblandning av orden soma (kropp på gammalgrekiska) och sonum (ljud på latin), och både kvinnoröster och stora trummor som används i Aragoniens religiösa processioner spelar en viktig roll i Sonoma. Marcos Morau är bestämt också inspirerad av den spanska filmregissören Luis Buñuel, som var från Aragonien och var berömd för sina surrealistiska filmer som satte samhällsnormer och religion under lupp. Precis som Luis Bunuel är Marcos Morau som istället är född i Valencia år 1982 präglad miljö av en starkt katolsk miljö.
Men Sonoma är också ett namn på en plats i Californien, där det betyder ”måndalen”. Månen, som ju ofta förbinds med det kvinnliga, har förmodligen också inspirerat Marcos Morau. Inte minst när det gäller verkets raffinerade och ofta dämpade belysning från ljusskärmar och från små kulrunda lampor, som dansarna själva bär runt på.
Man blir helt hypnotiserad när de nio kvinnorna i början av Sonoma gör sin entre i folkdräkts-inspirerade kostymer med spets-hättor och hellånga klänningar och på ett förbluffande snabbt sätt rör sig över scengolvet, så att man nästan tror att de åkte skridskor. Man blir genom hela föreställningen även imponerad över den tekniska nivån och precisionen hos de nio dansarna, som bland annat är tränade i det mycket geometriska rörelsespråket Kova, som Marcos Morau och La Veronal själva har utvecklat.
I början ligger ett stort kors ensamt på golvet som en bild på det religiösa arv vi bär med oss. Med rep bundna till korset kan det även liknas vid ett ankare som kvinnorna håller fast.
Vi hör föreställningen igennem kvinnorna uttrycka dogmer, läror, saligprisningar och böner på franska (textat till engelska). Men kvinnorna ger sig inte bara till tals med ord, de sjunger också, andas djupt, kvider och utstöter klagoskrin. Det är nämligen de kvinnor som tidigare inte har blivit hörda som hyllas i Sonoma. När en enda man vid ett tillfälle dyker upp är det i form av en lång huvudlös docka.
Iförd svartvita klänningar och svarta dok påminner de nio kvinnorna om nunnor i sina maskinella rörelser och rituella formationer. I föreställningens stiliga, föränderliga och kontrasterande scenbilder upplever vi också kvinnorna i flera andra skiftande kostymeringar och sociala sammanhang. Ibland finns det en enskild som inte passar in och fördöms och utesluts av de övriga.
En stämning av ljus lättnad och frihet sprider sig när kvinnorna iförda jungfrueligt vitt dansar till Debussys En fauns eftermiddag. Men den absolut största och extatiska vildheten får vi uppleva på allvar, när alla nio kvinnor till slut släpper urkrafterne loss och slår synkroma rytmer på de stora trummorna från Aragonien.
Det är en jättefin present till den danska publiken att få uppleva hur mångskiftande danskonsten kan vara tack vare att festivalen København Danser ser till att bjuda in spännande internationell dans med hög kvalitet. København Danser avslutar årets festival med att presentera Tanztheater Wuppertal Pina Bausch med hennes ikoniske verk Kontakthof (1978), som kan ses på Det Kongelige Teater Gamle Scene den 26 – 29 juni.
Se vidare kbhdanser.dk

Vibeke Wern